Anna-Karin Selberg hymlar inte om Kulturprofilens våldtäkt och vad som hände sedan

”Vi behöver en ny genrebeteckning”, säger min kritikerkollega frustrerat när jag nämner att jag ska recensera Anna-Karin Selbergs roman ”Utsidans klass”.

Vi har just pratat om samtidens besatthet av såväl sanning som fiktion, när förlag och medier lyfter fram böcker på basis av deras verklighetsanknytning samtidigt som man envist kallar nästan all prosa för romaner. Ett tag hette lösningen ”autofiktion”, men den termen har tänjts ut till allmän konturlöshet.

Selberg hymlar inte med att hon, i romanform, skildrar sin erfarenhet av att anmäla den så kallade Kulturprofilen för våldtäkt – en anmälan som 2019 resulterade i en fällande dom. Den som följde rapporteringen kring övergreppen och Svenska Akademien känner igen sig; i texten förekommer personer både med sina riktiga namn, och med halvkamouflerade alias.

Mixen av dessa gör mig förbryllad. För mig som bor på andra sidan Östersjön är akademiledamöter och högskoleprofessorer förvisso ”karaktärer”, oavsett om de omnämns med fullständiga eller anonymiserade namn. Men konsekvensen blir att vissa personer tillåts vara litterära, medan andra ger upphov till att jag sitter och tänker ”är hon sådan?” I synnerhet när det rör sig om berättelsens bipersoner känns namngivandet utpekande snarare än utforskande.

Annars är det tvärtom just den utforskande ansatsen som är bokens förtjänst. Selberg motstår frestelsen att glorifiera sig själv, hon beskriver i stället vad det gör med en att axla en begränsande roll inom ett system – juridiken – för att försöka rasera ett annat system: den korrupta kultursfär som omger förövaren.

Romanen består av tidsskikt som löper omlott. Ibland kan rörelsen ske mitt i ett stycke, men Selberg hanterar trådarna så att jag sällan faller av kärran. Länge är jag skeptisk till att boken ska motivera sitt omfång på närmare 600 sidor, men även om jag tappar räkningen på hur många skolhämtningar och löprundor vi genomlever ser jag en poäng med att framhäva hur vardagen pågår samtidigt med skandalen och rättsprocessen.

Att höra folk runt middagsbord och i tidningsspalter diskutera våld som åsamkats ens egen kropp samtidigt som man steker pannkakor åt barn, skriver på en doktorsavhandling eller dejtar en ny förälskelse, framhäver situationens absurditet. Det samma gäller det faktum att både omgivningen och berättaren själv lägger sådan vikt vid att våldtäkten hon anmäler skedde under ett ligg som hon själv var med om att initiera. Som att uttrycka lust fortfarande ses som lika med att göra sig fredlös.

Till bokens styrkor hör Selbergs förmåga att skildra juridiken och journalistiken som de viktiga men högst bristfälliga verktyg de är

Partierna ur berättarens barndom och tonårstid är inte lika motiverade. Beskrivningen av barndomshemmet präglas av ett så tätt bildflöde att resultatet – trots snygga associationsbågar – blir suddigt snarare än skarpt, och vissa skeenden får drag av ”förklaring” på ett reducerande sätt. Till exempel mammans vän Rakel, kvinnan som lever ensam på en skärgårdsö tvärt emot patriarkatets mönster, men ändå utsätts för dess våld, som mer framstår som en illustration än en person i egen rätt.

Samtidigt är berättarens iver att söka svar i sitt förflutna begriplig när positionen som målsägande föser henne in i ett paranoia-aktigt förhållningssätt till både omgivningen och sig själv. Men där nuplanet skildrar detta med en krass intensitet finns det en sentimentalitet i blicken på barndomen – i synnerhet det återkommande åberopandet av skillnaderna mellan föräldrarnas uppväxtmiljöer – som stör mer än berör. Berättarens relation till sin döda juristmamma blir till exempel mer laddad genom de påhittade inre dialoger som dottern för med henne under tiden för polisanmälan, än när mamman skildras i minnena. Just för att det blir tydligt att dottern bara förmår fantisera om henne som juridisk rådgivare, inte som en omvårdande mor.

Till bokens styrkor hör Selbergs förmåga att skildra juridiken och journalistiken som de viktiga men högst bristfälliga verktyg de är. Som när berättaren läser Matilda Voss Gustavssons gräv i Dagens Nyheter: ”Sedan kände jag igen uppgifterna Matilda missuppfattat i mitt vittnesmål. Hon hade inte tagit bort dem som hon hade sagt att hon skulle, allt var kvar. Men de låg inte i mitt vittnesmål längre utan ingick i en annan kvinnas, snarlik mitt eget. Två individer bredvid varandra i en serie, och sedan en tredje. Livs levande krabbor, oceanen som störtade fram. Vi blir förintade, tänkte jag, fy fan, jag visste allt utan att fatta.”

Som komplement till all positiv jargong kring mediernas och den skärpta sexualbrottslagstiftningens möjligheter att fungera som lösning på sexuella övergrepp, är det befriande med en roman som inte väjer för problemen. Inte så att den ger intrycket att grävet och anmälan inte behövs, men ingetdera framstår som hjältemodiga eller befriande upplevelser för de inblandade.

Över lag är det högskolans filosofiska institution som framstår i sämst dager i ”Utsidans klass”

Att anmäla är inget berättaren gör för att få personlig upprättelse, utan för att följa det hon upplever som rätt princip. Det är också avgörande att hon kan riskera utsattheten som anmälan medför. Trots obehagliga konsekvenser för hennes relation till högskolan där hon doktorerar är det aldrig tal om att anmälan kan äventyra hennes hem eller medborgarskap.

Över lag är det högskolans filosofiska institution som framstår i sämst dager i ”Utsidans klass”. Trots att det är sant i Selbergs eget fall, blir det en komiskt övertydlig detalj att berättaren doktorerar om Hannah Arendt. Beskrivningen av högskolan som en organisation där (vissa) individer slängs under bussen för att saker ska fortsätta rulla går att läsa som uttryck för den logikens tyranni som enligt Arendt genomsyrar totalitarismens framfart.

Gång på gång blir det alltså tydligt hur verkligheten är en avgörande referenspunkt i hur ”Utsidans klass” låter sig läsas; därav ligger det något i min väns önskan om en ny genrebeteckning för den här sortens litteratur.

Ändå skulle jag hävda att det är i form av roman som boken bär sig. Den är tillräckligt litterär för att fiktionens logik ska trumfa vittnesmålets. Det väcker i sin tur hopp om mer kreativa sätt att hantera det såriga faktum att övergrepp på olika sätt fortsätter att sanktioneras i vårt samhälle.

Läs mer:

Anna-Karin Selberg: Jag hade inte stått ut med mig själv om jag inte anmält våldtäkten