Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Ukrainska män gillar inte att svära inför kvinnor. Det uppfattas som vulgärt och ouppfostrat. Därför bad en ukrainsk löjtnant mig om ursäkt då jag nyligen intervjuade honom i en by utanför Dnipro, ett trettiotal kilometer från fronten.

– Rövhålen finns nuförtiden överallt. Fronten rör sig hela tiden, började han. Sedan avbröt han sig själv och sade urskuldande:

– Ursäkta mitt språk. Men jag kan tyvärr inte kalla dem för något annat än rövhål.

Vi stod trettio kilometer från nollinjen, där soldater dör så gott som dagligen, och han bad om ursäkt för sitt vulgära språkbruk.

Det var svårt att inte le.

Skällsorden för fienden är oundvikliga. Om man blir anfallen och måste försvara sig månad efter månad, år efter år, är man också tvungen att skapa begrepp för vad man ser. Ukrainarna kallar ofta de ryska soldaterna för orcher, efter de onda krigarna i Sagan om ringen. Ett annat vanligt skällsord är kaptsan, som ungefär betyder en obildad sate.

Även ryssarna har skällsnamn – man måste ju motivera varför man är tvungen att anfalla en granne som tidigare kallades broderfolk. Ukrainarna kallas ukropy, en pejorativ form av ordet ukrainare. Ordet började användas efter år 2014, då Ryssland annekterade Krim och satte igång ett lågintensivt krig i Donbass. Dessförinnan var det chochol som gäller, ett betydligt äldre ord som ryssar uppfattar som familjärt och skämtsamt, men som för ukrainarna är rasistiskt och nedsättande.

Jag var inte förolämpad för att löjtnanten talade om rövhål, men jag undviker själv att använda de orden. Jag undviker också att använda Slava Ukraini (Ära till Ukraina) som hälsningsfras, något man ibland ser västerländska journalister göra när de vill fraternisera med soldaterna.

Att ukrainarna själva använder sig av den här frasen är en sak – de behöver något att samlas kring. Att journalister ska upprepa en fras som OUN (Organisationen för ukrainska nationalister) gjorde till sin på 1920-talet är aningslöst. (OUN:s militära gren UPA hade en del på sitt samvete, bland annat massmord på polacker i Volynien 1943.)

Det är inte ovanligt att ukrainska soldater i vardaglig ton talar om hur många fiender de har dödat. Att döden banaliseras är oundvikligt i krig. Vilka spår det lämnar hos den enskilda individen är något annat.

Den ukrainska löjtnant jag intervjuade har sedan kriget dödat ett stort antal ryska soldater i egenskap av drönarpilot. Jag visste att han var troende och frågade hur det kändes.

– Det var svårt de två första åren, sade han.

Sedan gjorde han en paus.

– Jag ber fortfarande för varje ryss jag dödat. Det var inte jag som skapade honom, och nu har jag tagit livet av honom.

Löjtnanten ångrar inget – han försvarar sitt land, något förhandlingsrum finns inte. Men han är medveten om allvaret i det hela, därför att han i motsats till vissa entusiastiska bisittare vet precis vad det handlar om.

För några år sedan var det flera finländska riksdagsledamöter och författare som lät skriva ironiska hälsningar till ryska soldater, skrivna på ukrainska granater. De gjorde kriget till ett jippo. Varför det skulle vara nödvändigt har jag fortfarande svårt att förstå.

Officeren utanför Dnipro sade att de andra soldaterna skrattar åt honom när han ber för ryssarna han dödat. Men jag tror inte han är den enda som förstår att krig egentligen är ett onormalt tillstånd. Ingenting man önskar någon och ingenting att yvas över.

Jag hoppas att han kommer hem.

Share.
Exit mobile version