För sju år sedan deltog jag i ryska arméns pressresa i Syrien. En scen från den resan har fastnat i mitt minne. Vi tog en paus på en bussresa och ryska försvarsministeriets presstalesman Igor Konasjenkov gick ut för att röka.

Alla journalister ställde sig kring Konasjenkov, eftersom han var en person man kunde få citat av. (Det var annars inte så lätt att få fungerande citat på denna resa, eftersom de flesta briefingar bestod av träiga uppräkningar av mål som ryska trupper hade oskadliggjort.)

Den högväxta, fryntliga presstalesmannen tog fram en cigarrettask och drog ut den sista cigarretten. Sedan kastade han vårdslöst den tomma asken över axeln.

– Vad gör ni? Sluta skräpa ner! utbrast jag.

Jag böjde mig ner och plockade upp tobaksasken. Det var dödstyst.

I bussen efteråt konstaterade en brittisk journalist att det är känt att skandinaver bryr sig om miljön. Han gjorde det för att lätta upp stämningen. Alla förstod att det inte var comme-il-faut att tillrättavisa våra värdar.

Ryssland var herre på täppan i Syrien. Vi flögs omkring i sovjetdesignade AN-26-transportplan, transporterades på marken av nya Taifun-trupptransportfordon, vi förevisades den så kallade ankungen, det vill säga bomb- och jaktplanet SU-34. Befälhavaren för de ryska trupperna i Syrien hette då Aleksandr Lapin, och han höll en briefing för oss i ett gammalt grönsakslager som IS hade byggt om till verkstad för stridsvagnar.

Moskva var tillbaka i Mellanöstern.


Putin körde ner miljarder för att hålla al-Assad vid makten i Syrien

Sju år senare skulle denne Lapin få en central, inte särskilt smickrande roll i det ryska anfallskriget mot Ukraina. Lapin beskylls nu för både det ukrainska återtagandet av Lyman 2022 och den ukrainska invasionen av Kursk-området 2023. Konasjenkov för sin del skulle synas i rysk tv varje dag där han robotaktigt räknade upp både befintliga och obefintliga ryska framgångar. Sedan försvann han plötsligt från en dag till en annan, uppenbarligen bortplockad.

Putin körde ner miljarder för att hålla al-Assad vid makten i Syrien. Nio år senare föll hans verk ihop som ett korthus. Hade Ryssland inte anfallit Ukraina hade man haft resurser att fortsatt stöda Bashar al-Assad, men en typisk egenskap för diktatorer är ofta att de överskattar sin egen förmåga. Om man i årtal omger sig med ja-sägare kommer man till sist inte längre att förstå vad som egentligen pågår.

Därför kan man lägga ned gigantiska resurser på att förstöra ett annat land av utrikespolitiska prestigeskäl, och sedan sätta igång och förstöra nästa, av samma skäl. Man binder resurser, man lämnar sitt första verk obevakat. Och så går det som det går.

Putin hånar ofta västvärldens ledare för att de är oförnuftiga, till exempel när det gäller vägran att köpa rysk gas. Nu är det han själv som står med byxorna nere.

Sedan Finland blev Natomedlem hotar Ryssland med att bygga nya militärbaser längs finska gränsen. Verkligheten är att de militärbaser som finns i området har tömts. Alla resurser har skickats till Ukraina.

Diktaturer är irrationella, därför att öppen debatt saknas och argumenten aldrig vägs mot varandra. För vilken diktator som helst blir frestelsen till sist för stor att överskatta sin egen förmåga.

Resultatet är mycket, mycket dumma beslut.

Här finns fler texter av Anna-Lena Laurén.

Share.
Exit mobile version