Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
– Jag åkte nyligen nattåg till Kryvyj Rih och vi hade en gubbe i överslafen som snarkade som en besatt. Han lät precis som en Shaheed-drönare! säger min frisörska Halyna och får alla i det lilla källarrummet att brista i skratt.
Varje gång jag besöker Kiev försöker jag hinna klippa mig hos Halyna, i hennes källarrum på hörnet. Varje gång gör hon mig på gott humör med sina krigsskämt.
”För att slippa gråta skrattade jag”, skaldade den ukrainska poeten Lesia Ukrainka år 1897. Hundratjugo år senare har hennes dikt tyvärr åldrats väl.
Minst tio människor dog i den senaste robotattacken mot Kiev. Det var den andra omfattande attacken på en vecka – i den första under natten till torsdagen dog 31 personer. När fotografen Daniel Costantini och jag intervjuade chockade människor framför rasmassorna förra veckan hade jag en märklig känsla av att hela tiden bevittna samma förfärliga scener, av att allt upprepar sig, i det oändliga.
Putin är förödmjukad av landsomfattande bensinköer, ett resultat av välriktade ukrainska drönarattacker mot ryska bränsledepåer. De senaste ryska attackerna verkar vara ett sätt att straffa Ukraina. Samtidigt är det bara en fortsättning på vad Ryssland har gjort från första början. Ballistiska missiler mot ukrainska städer har skjutits från dag ett.
– Det här kriget kommer att pågå åtminstone till 2030, sade en ukrainsk kvinna till mig samma kväll.
Vi satt på en middag i Hatne utanför Kiev. Värdinnan berättade att hon precis har bytt ut fönstren i sin bostad i Kiev. För andra gången. Två gånger har de krossats av tryckvågor då ryska robotar slagit ner.
Hon var arg, men också stolt över sitt land. Att ukrainska armén just nu har initiativet i kriget märks i Kiev.
– Kommer du ihåg attacken mot Lukjanivska-marknaden i slutet av maj? Jag skulle till tandläkaren i samma kvarter den morgonen. Metrostationen fungerade! Byggnaden var förstörd, men under jorden löpte allt som vanligt! Och när jag kom upp och såg förstörelsen kände jag lukten av kebab.
Värdinnan ler stolt.
– De kan inte krossa oss.
Klockan 01.40 ligger vi i våra sängar i centrala Kiev. Då går första larmet. Bombnätterna följer alltid samma mönster:
Larmet går. Sedan hörs ett mullrande, svischande ljud när det ukrainska luftvärnet skjuter upp pjäser. Då vet man att robotar är på ingång.
Ukrainska luftvärnet stoppar det mesta, men inte allt. Därför ligger man och väntar på den hårda skarpa smällen som betyder att en robot har slagit ner.
I morgontimmarna ljuder det bekanta mopedljudet av en Shaheed-drönare. Därefter kommer knattret av en Zusjka – en sovjetisk luftvärnspjäs med dubbla 23-millimeters kanoner, vars ljud påminner om en automatkarbins.
När flyglarmet äntligen säger att faran är över är klockan sju. Det är lönlöst att försöka somna om.
Kievborna är så vana vid situationen att många för länge sedan har slutat gå ned i skyddsrummen när flyglarmet ljuder.
– Gick du ned i skyddsrummet förra veckan när det smällde? frågar Halyna en kund.
– Nej. Jag stannade hemma med katten.
– Jag har också slutat gå ned i skyddsrummet. Metrostationerna är så svettiga.
– Man ska välja de gamla metrostationerna. De är mycket bättre ventilerade.
Ukrainarna fortsätter ge varandra praktiska råd om var man har det bekvämast under bombardemangen. Det effektivaste försvaret är i varje fall modernt luftvärn, och nu kräver president Zelenskyj Patriotenheter vid Natomötet i Ankara.
Det ukrainska försvaret har kommit en bit på väg när det gäller att få in Ryssland i ett hörn. Men det man längtar efter mest av allt är vapenvila.
Ensamt klarar inte Ukraina av att pressa Ryssland tillräckligt mycket. Vad Natomötet beslutar återstår att se.
Läs mer:
”Jag gick ut på gården och insåg att vår byggnad blivit träffad”
Vad händer i Ukrainakriget? Militärexperten svarade på frågor
