Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

En höstdag i mina Berlinkvarter ljöd pukor och trumpeter på gatan. Det var en musik jag inte kunde placera, den lät närmast orientalisk.

Jag gick till U-Bahn och mötte ett bröllopsfölje. Bruden var klädd i en omfångsrik klänning av tyll, så fluffig att hon liknade en bakelse. Hon var platinablonderad och liksom större delen av de kvinnliga gästerna hårt sminkad, med centimeterlånga, vackert dekorerade naglar. Brudgummen hade ljus kostym och ljusa skor.

Gästerna var påtagligt stiliga och extravaganta. Gatan de dansade på var blockerad av dyra bilar.

– Assyrier? tänkte jag för mig själv.

Efter pukorna och trumpeterna tog ett dragspel vid. Det lät som romsk musik. Jag frågade en av bröllopsgästerna vilken musik som spelades (för att slippa fråga infödda Berlinbor varifrån de är).

– Jugoslavisk, sade han.

Det visade sig att bruden var serb och brudgummen turk. När det serbiska dragspelet tystnade tog de turkiska pukorna vid. De största pukor jag någonsin sett.


De kunde ha sagt serbisk, men valde att inte göra det. Jugoslavien var ett ofarligare ord

Det pangades smällare. Trumpeterna tjöt. Serber och turkar är historiska fiender, nu firade de kärlek på Berlins gator. Jag kände mig mycket upplyft.

Efteråt kunde jag ändå inte låta bli att fundera över varför bröllopsgästen hade valt att kalla musiken jugoslavisk. De kunde ha sagt serbisk, men valde att inte göra det. Jugoslavien var ett ofarligare ord.

Omskrivningar gör man ofta för att slippa problem. När östtyskar semestrade i Prag före murens fall försökte de få tjeckerna att tro att de var västtyskar. Då blev de bättre behandlade.

På tåget mellan Berlin och Przemyśl under min senaste resa till Ukraina köpte jag kaffe i bistrovagnen. Jag beställde på ukrainska, ett språk som många polacker förstår, även om de inte talar det.

Men damen i kassan svarade på ukrainska. Jag undrade spontant om hon möjligen var från Ukraina. Det ville hon absolut inte tala om. Något jag aldrig varit med om när det gäller ukrainare, som brukar vara stolta över sitt land.

Det finns en uppfattning att man aldrig ska fråga folk varifrån de är. Att ställa nosiga frågor på basis av hur folk ser ut är naturligtvis bara korkat. Men som journalist har jag ett annat mål. Jag behöver olika slags information för att förstå en massa andra saker.


Det finns ingenting som journalistiskt har gett mig så mycket som att vara uppmärksam på människor. Ibland blir det litet ansträngande att vara nyfiken

Att serber och turkar firar gemensamma bröllop i Berlin säger mycket om staden där jag bor. Och om en ukrainare i Polen plötsligt inte vill tala om varifrån hon är säger det också något. Men det får jag ju aldrig reda på om jag låter bli att fråga.

Om jag hade fått tala med damen i kassan en litet längre stund och fått upp förtroendet hade vi kunnat ha ett upplysande och nödvändigt samtal. Nu gick det inte, för folk stod i kö bakom mig.

Det finns ingenting som journalistiskt har gett mig så mycket som att vara uppmärksam på människor. Ibland blir det litet ansträngande att vara nyfiken. Jag hör till exempel ryska så gott som dagligen i Berlin, och jag kan aldrig lyssna utan att fundera på huruvida de här personerna är från Ukraina eller Ryssland. Ofta (men inte alltid) hör man det, på tonfallet och hur de uttrycker sig.

Det är mitt sätt att öva upp mina känselspröt. I före detta sovjetländer gör människor det här utan att tänka på det. Det var därför till exempel den ryska oppositionsledaren Aleksej Navalnyj kunde få en FSB-agent att tro att han var en hög chef då han ringde upp honom. Han visste hur ryska höga chefer brukar låta.

Själv kan jag inte härma FSB-chefer. Det intressanta är att lära sig känna igen dem.

Läs fler texter av Anna-Lena Laurén

Share.
Exit mobile version