Jag hade en begagnad Volkswagen Touareg. Den var min arbetshäst i Ukraina, pålitlig och stabil. Som man förväntar sig av en tysk bil.
På en frontresa krockade vi med en hjort. En månad senare då jag hade flyttat till Berlin började bilen lagga.
I Tyskland är det kö till verkstäderna. Och de har inte bråttom att beta av sina köer. När mekanikern i min lokala verkstad äntligen dök upp från sin sjukledighet – bilen hade då inom loppet av en månad köat vid två olika verkstäder – gick bildörrarna inte längre att öppna.
Efter lång kamp lyckades jag få bilen bärgad av Volkswagen, vilket jag beskrev i en krönika. Jag var lycklig, även om jag tyckte det lät konstigt när VW sade att det skulle ta upp till tre veckor innan de ens hade tid att ta sig en titt på bilen.
Det måste väl ändå betyda att tre veckor är maximum, tänkte jag.
Veckan därpå ringde Notdienst, det vill säga Volkswagens nödtjänst som hade bärgat bilen och transporterat den till verkstaden.
– God dag, Frau Laurén. Har verkstaden börjat reparera er bil?
– Men det är ju er egen verkstad. Varför frågar ni mig? undrade jag häpet.
– Vi får inte tag på dem. Kunde ni gå dit och fråga?
– Ni menar att jag fysiskt måste gå dit?
– Det är vårt råd. Annars kan er bil bli kvar där länge.
På verkstaden meddelade kundbetjäningen att det i värsta fall kan ta månader innan de ens har tid att göra en diagnos.
– Månader? Ni sade max tre veckor.
– Ni får gärna lämna in bilen på en annan verkstad.
– Vilken då??? Det är ju köer på alla verkstäder i Berlin!
– Vilken ni vill, Frau Laurén.
Dessa ord skulle jag under de följande månaderna få höra gång på gång: ”Ni får gärna lämna in bilen på en annan verkstad”.
I Ukraina hade jag vant mig vid bilmekaniker som kan reparera ungefär vad som helst. De använder inga instruktionsböcker. Vägledande är deras egen erfarenhet, fantasi och påhittighet. (Om någon undrar varför Ryssland inte klarar av att kuva Ukraina.)
I Berlin däremot ville bilverkstäderna inte göra något alls. De ville bli av med problemet.
Jag var ny i Tyskland, och det tog lång tid för mig att förstå att det som för en ukrainsk mekaniker är en del av livet är för en tysk mekaniker otrevligt och onödigt. Varför jobba med en fjorton år gammal bil som har ett tidsödande problem, när man kan plocka en bil ur kön som är mycket enklare att reparera?
Veckorna gick. Jag ringde Volkswagen regelbundet, ibland promenerade jag till verkstadens kundtjänst bara för att påminna om min existens. Varje gång möttes jag av samma förströdda uppmaning:
– Ni får gärna lämna in bilen på en annan verkstad, Frau Laurén.
Jag undrade på vilket sätt de trodde att andra verkstäder bättre skulle klara av en Volkswagen-bil än Volkswagen själv? Frågan besvarades aldrig.
Den 8 november hade alltså Volkswagen bärgat bilen. Den 3 december, när jag än en gång besökte kundtjänst, stod en mekaniker vid desken och råkade höra min fråga.
– Der Touareg? Wir sind schon dran.
De hade öppnat motorhuven!
Följande dag kom nästa kalldusch. Bilen, som jag hade köpt i S:t Petersburg, hade ett inbyggt ryskt alarm som på grund av det slocknade batteriet hade försatt bilen i ett tillstånd där den inte gick att starta alls. Mekanikern sade att jag måste spåra upp den gamla ryska ägaren och fråga var dosan hade placerats. Jag visste inte ens vad förra ägaren hette.
– Kan ni inte bara ta ut alarmet? Brukar man inte veta ungefär var de placeras? undrade jag.
– Då måste allt plockas isär. Så stora jobb gör vi inte, det är för riskfyllt.
– Men ni är ju Volkswagen, min bil är Volkswagen. Hur kan det vara för riskfyllt?
Volkswagen, världens näst största tillverkare av bilar med över en halv miljon anställda totalt, påpekade än en gång att jag ”gärna kunde lämna in bilen på en annan verkstad”.
Jag var helt säker på att mina mekaniker i Kiev skulle klara av det. Men hur skulle jag få en bil som inte gick att köra ner till Ukraina? Vad skulle det kosta?
Medan jag funderade på den saken fick jag plötsligt ett samtal av Volkswagen. Alarmet var hittat och bortplockat, batteriet utbytt och nu startade bilen. Några veckor senare körde jag den ombord på färjan Travemünde-Helsingfors.
Att få bilen reparerad i Berlin hade sammanlagt tagit två och en halv månad.
Hur verkstaden hittade alarmet? Det talade de aldrig om för mig, men jag antar att i hela gruppen mekaniker måste ha funnits en enda som både hade lång yrkeserfarenhet och vågade använda den. I stället för att läsa Volkswagens instruktionsbok.
