Nere vid ukrainska fronten var min bästa vän en begagnad, fyrhjulsdriven Volkswagen. En tysk arbetshäst. Snål i drift, klarade snödrivor, potthål och lervällingar.
Efter varje frontresa fördes bilen på service. Min verkstad i Kiev tog emot med kort varsel och jobbade snabbt och effektivt. Bilen mådde prima.
Ett år senare förflyttades jag till Berlin. Allt mitt pick och pack rymdes i denna Volkswagen, och resan mellan Kiev och Berlin tog tio timmar. Väl framme fick jag så gott som omedelbart vända och köra tillbaka för att rapportera om att ukrainska armén hade gått in i Kurskområdet.
På vägen hem krockade vi med en hjort. Kort därefter körde jag med bilen till Polen för att rapportera om översvämningarna. Genom gyttjedammarna forsade arbetshästen, tjänande det fria ordet lika lojalt som alltid.
Sedan började den lagga och bete sig konstigt. Jag tänkte att det här inte kan vara något problem. Vi befinner oss ju i Volkswagens hemland!
Verkstaden meddelade att det är kö. Vi kan göra en diagnos om två veckor.
Beskedet två veckor senare var nedslående – en tätning måste bytas ut och arbetet skulle kosta flera tusen euro. Jag tyckte det lät konstigt, eftersom alla packningar och tätningar hade bytts ut ett halvår tidigare i Kiev.
Jag gick till en annan mekaniker, som tog en vecka på sig att göra en diagnos. Enligt honom hade bilen troligen ett elfel. Han ville vänta in en bekant mekaniker som är expert på VW-fordon.
Väntan drog ut på tiden, eftersom VW-mekanikern fick corona. När två veckor hade gått gick det inte längre att öppna bildörren. Varken med el- eller reservnyckeln (som är mekanisk).
Jag ringde Volkswagen och fick numret till VW:s så kallade Notdienst eller nödtjänst. Den levererade en äkta berlinsk utskällning. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att de skickade ut folk för att öppna bildörrar?
Vid det här laget hade det gått över en månad sedan jag första gången kontaktade en verkstad i Berlin. Ingen ville reparera bilen.
Jag visste inte vad jag skulle tro. Vad var det jag hade missförstått? I Ukraina, ett land i krig, hade det här varit åtgärdat för länge sedan.
Följande morgon googlade jag upp numret till Volkswagens Notdienst för att dubbelkolla. De svarade på stubinen. Det visade sig att numret jag fått föregående dag hade gått till verkstaden istället för växeln. Verkstadschefen talade dock inte om att jag hade fått fel nummer. Han var ju upptagen med att skälla ut mig.
Samma eftermiddag kom en bärgningsgubbe och plockade upp bilen. Kort därpå fick jag ett förbindligt samtal från Volkswagens kundtjänst i Wolfsburg. De undrade om jag hade fått hjälp.
– Det har jag, men det tog tid och jag blev utskälld.
– Vi ber så mycket om ursäkt, Frau Laurén. Så får det inte vara!
I vissa fall är likheterna mellan Ryssland och Tyskland stora. Varje tjänsteman ansvarar för sitt bord, inte en millimeter därutöver. Nykomlingar får lära sig genom försök och misstag. Ingen tycker synd om dig.
Men skillnaderna är också stora. Ingen i Ryssland erkänner någonsin att den har fel och det vanligaste ryska ordet är njet. Tyskar däremot ber ofta om ursäkt, och i samtal bekräftar de ständigt motparten med att säga ”genau” (precis).
Jag tycker att det är väldigt trevligt när tyskarna säger ”genau”. Däremot skulle jag önska att Volkswagen inte behöver tre veckor på sig att öppna en bildörr – vilket är vad de har meddelat. En till tre veckor. Men vi ska hoppas att det går snabbare, Frau Laurén.
Anna-Lena Laurén är Dagens Nyheters korrespondent i Berlin. Läs fler texter av henne här.
