Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

– En sådan lycka. Att få omfamna människor man älskar. Att få se min första soluppgång i frihet. Men jag tänker på dem som fortfarande sitter i fängelse och jag väntar på att vi alla ska bli fria, säger Maria Kalesnikava.

Hon strålar av lycka där hon sitter i en buss fullsatt med frigivna belarusiska fångar. Bussen har precis passerat gränsen till Ukraina, dit 114 av de 123 fångarna fördes. Resten, bland dem Nobelpristagaren Ales Bjaljatski, kördes till Litauens huvudstad Vilnius.

Scenerna när Kalesnikava möter och omfamnar Viktor Babaryka på ukrainsk mark är rörande. Liksom bilderna av Nobelpristagaren Bjaljatski där han tas emot i Vilnius med den gamla rödvita belarusiska flaggan draperad över axlarna.

Babaryka, före detta chef för Belgazprombank, ställde upp mot diktatorn Aleksandr Lukasjenko i presidentvalet 2020. Kalesnikava var hans stabschef. Babaryka fängslades och Kalesnikava ställde sig i stället bakom Svjatlana Tsichanouskaja.
Den okända hemmafrun blev galjonsfiguren för en folkrörelse mot Lukasjenko. Detta skedde oväntat efter att hennes man Siarhej Tsichanouski, som också ville ställa upp presidentvalet mot Lukasjenko, hade fängslats.

Det ledde till de mest omfattande protesterna mot diktatorn sedan han kom till makten år 1994. Lukasjenko slog ner på demonstranterna med järnhand och lät fängsla, misshandla och tortera hundratals. De flesta oppositionsledare, inklusive Kalesnikava och Babarykas son Eduard Babaryka fängslades. Tsichanouskaja tvingades i exil.

I fem år har Lukasjenko sett till att de politiska fångarna fått maximalt hård behandling. Både Tsichanouski och Babaryka fick sitta långa perioder i isoleringscell. När jag träffade Siarhej Tsichanouski efter att han frigivits i juli 2025 såg han ut som ett skelett.

Kalesnikava och Babaryka är inte lika avmagrade. Lukasjenko har uppenbarligen satt i gång förberedelserna för deras frigivande tidigare. De har haft tid att äta upp sig.

Det var inte gratis som Lukasjenko släppte fångarna. I utbyte avlägsnade USA sanktionerna mot Belarus, bland annat när det gäller den för diktaturen viktiga exportvaran kaliumkarbonat, som behövs i tillverkningen av konstgödsel. Processen har pågått en längre tid, och Lukasjenko har släppt fångar i omgångar, i utbyte mot amerikanska eftergifter i sanktionspolitiken.


Nu har Lukasjenko fått bekräftelsen att det går att göra affärer med väst utan att involvera Bryssel.

Det här har passat både Trump och Lukasjenko. Trump framstår som en befriare, Lukasjenko lyckats bli av med sanktioner. På det senaste mötet mellan Lukasjenko och det amerikanska specialsändebudet John Coale fullkomligt myser den belarusiska diktatorn av tillfredsställelse. Han hälsar den amerikanska delegationen med omfamningar och ryggdunk.

EU har konsekvent fördömt Lukasjenko för hans människorättsbrott, men inte lyckats göra något för fångarna. Nu har Lukasjenko fått bekräftelsen att det går att göra affärer med väst utan att involvera Bryssel. Konstellationen liknar på ett tragiskt sätt dagens situation med fredsförhandlingarna om kriget i Ukraina. USA sätter agendan över huvudet på Kiev. EU försöker påverka, men är ständigt steget efter.

Att Ukraina gick med på att ta emot de belarusiska fångarna var inte självklart. Belarus har låtit ryska armén invadera Ukraina från belarusisk mark, och Volodymyr Zelenskyj har inte varit intresserad av att möta Svjatlana Tsichanouskaja. När bussen med fångar i gryningen körde över gränsen till Ukraina var det en viktig gest till den belarusiska oppositionen.

Det finns fortfarande över 1200 politiska fångar kvar i Belarus, bland dem Babarykas son Eduard Babaryka. Lukasjenko förbehåller sig möjligheten att göra fler dealar.

Läs mer:

”Om de hade rört mina barn vet jag inte vad jag hade gjort”

Frigavs från straffkolonier efter deal med Trump – men tvingades lämna Belarus

Share.
Exit mobile version