Ringklockan på min dotters cykel hade helt sonika fallit av. Troligen hade den fått lite för många stötar då hon cyklat upp och ner för trottoarkanter i Berlin.
Detta måste fixas, liksom ett antal övriga ärenden. Bland annat hade hon fått ett uppdrag i skolan att skriva ett arbete om slumområdena utanför Nairobi. Till detta behövdes bilder, som måste printas ut.
Själv brukade jag printa på posten, tills jag hittade ett litet kopieringsföretag på samma gata där personalen inte är fullt lika sur som posttjänstemännen. Alla dessa tjänster ligger på max en kvarts radie till fots.
Människan är gjord för att bo i en berlinsk Kiez. Det betyder ett kvarter där man kan promenera till fots för att dricka kaffe, tvätta kläder, reparera sin cykel, klippa håret, lappa sina jeans och hämta boken man beställt samma morgon.
”Så gör cyklister och bilister i Berlin. Man förvarnar inte på förhand! Utan i efterhand.”
Och skriva ut blanketter. Jag vet att jag borde skaffa en skrivare, eftersom jag har ett barn i tysk skola och tyska föräldrar förväntas ha skrivare hemma för allsköns formulär och skolarbeten.
Men det bär mig emot att gå till Mediamarkt och bli behandlad som något katten släpat in. När jag lika gärna kan gå till Copy-Druck och småprata med berlinska pensionärer, medan vi står i kö och väntar på vår tur.
Till cykelreparatören cyklade jag på fem minuter. En ny ringklocka kostade 6,50 euro, och installeringen fick jag på köpet. Samt dagens dos Berlinhumor.
– Kom ihåg: Ni ska ringa i klockan först efter att ni har passerat en annan cyklist! meddelade reparatören.
– Jasså?
– Så gör man i Berlin. Både cyklister och bilister. Man förvarnar inte på förhand! Utan i efterhand. Kom ihåg det!
Försäljaren tittade gravallvarligt på mig. Jag log hela vägen till nästa ärende.
Till kopieringsaffären hade jag tagit med mig min dotters skolarbete. Hon hade skrivit det för hand och lämnat tomma fyrkanter där bilderna skulle klistras in. Digitalisierung à la Gutenberg.
Killen i affären mätte med linjal hur stora bilderna skulle bli. Han justerade varje bild till rätt storlek på datorn och printade ut dem på styvt papper av fin kvalitet. Det hela tog minst tio minuter och kostade 3,20 euro.
Det är uppenbart att han inte gör någon större vinst på kunder som jag
Tidigare hade jag frågat den här företagaren hur affärerna går ihop. Han svarade att de bär sig tack vare vissa stora beställningar.
Det är uppenbart att han inte gör någon större vinst på kunder som jag. Vi är olönsamma, ändå fortsätter han att ta emot oss. Precis som de turkiska killarna i den lilla it-servicefirman några gator bort, som tålmodigt bistår berlinska pensionärer som inte förstår sig på sina telefoner.
I kemtvätten jobbar en kvinna från Astrachan som har bott i Tyskland i trettio år. Hon tycker inte om att tala ryska när andra kunder hör. Då talar vi tyska.
Så fort vi är ensamma växlar vi till ryska. Hon ger mig alltid litet rabatt.
Jag inser att jag inte hinner till bokaffären, så jag ringer och frågar om det går att beställa Dschinns av Fatma Aydemir.
– Den har vi redan i affären. Jag lägger undan ett exemplar åt er.
– Tack! Det är inte säkert att jag hinner hämta den i dag.
– Åh, ni har tre veckor på er.
Man stressar och fjäskar inte i en Kiez. Man gör saker i sin egen takt. Man lever ofta med ganska små utgifter, man klär sig hur smaklöst man vill och en stor del av ens liv består av möten med människor.
De är inte ens vänner, utan ens vardag. Man hälsar på dem, man ser dem, de ingår i ett sammanhang och det är allt som människan behöver.
