Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Förra veckan besökte jag finska ambassadens självständighetsmottagning i Berlin. Väggarna var behängda med jättelika porträtt av finska krigsveteraner. Det är normalt – i Finland hedrar vi våra veteraner. Att dessa över hundra år gamla män var klädda i kamouflagedräkter, moderna skottsäkra västar, dyra Kevlar-hjälmar och med kamouflagemålning i ansiktet var däremot nytt.
Utställningen hängde i fjol i centrala Helsingfors. Den är beskyddad av Finlands förra president Sauli Niinistö.
I år hade nuvarande president Alexander Stubb bjudit in en 15-årig pojke till presidentens slott inför självständighetsfirandet. Tonåringen har blivit en hit på sociala medier, eftersom han sjunger fosterländska visor klädd i finsk soldatgosseuniform från andra världskriget.
Det är också nytt. I Finland har det tidigare ansetts opassande att klä ut barn i militäruniformer. Och krigsveteraner har fotograferats i civila kläder.
Vi gör allt för att ta avstånd från Ryssland. Hur kommer det sig att vi istället gör som de?
För en gammal Moskvakorrespondent är utvecklingen besynnerlig. Just så här gör Ryssland; man klär upp krigsveteraner och barn i uniform, man paraderar dem framför kameran.
Vi gör allt för att ta avstånd från Ryssland. Hur kommer det sig att vi i stället gör som de?
Ett krig rasar i Europa för fjärde året i följd. Det är förstås orsak nummer ett.
I Bryssel säger kommissionsordförande Ursula von der Leyen att EU minsann kan skjuta ner ryska jaktplan som kränker EU:s luftrum. (EU-kommissionen har dock inget luftvärn och von der Leyen har inget att säga till om när det gäller enskilda länders försvar.) I Sverige sade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin för några år sedan att det kan bli krig i Sverige. Under EU-mötet i Köpenhamn i oktober låg ett 143 meter långt tyskt krigsfartyg för ankar på redden. Soldater från flera europeiska länder fanns på plats, en markering efter att Ryssland hade skickat drönare mot Polen.
Om ett europeiskt land blir anfallet måste EU flexa musklerna för att Kreml inte ska få några idéer. Det är en vedertagen metod inom utrikes- och säkerhetspolitik.
Militarism för hemmapubliken verkar följa med på köpet. Det är något som syns i retorik och inom bild- och formspråk.
Har man sett moderna skottsäkra västar och Kevlar-hjälmar användas vid fronten i Ukraina är det svårt att uppleva det som passande att klä dem på hundraåringar
Jag mejlade finska ambassaden och frågade vad syftet var med en utställning som till sitt upplägg är slående lik vad rysk propaganda brukar syssla med. Ambassaden svarade att det inte handlade om krigspropaganda, utan om att stärka försvarsviljan och bygga en länk mellan generationerna.
Krigsveteranerna har inte alltid varit hyllade i Finland – på det radikala 1960-talet förekom det tvärtom att de hånades. Sedan dess har attityderna ändrats. President Martti Ahtisaari var den första som bjöd alla riddare av Mannerheimkorset till självständighetsbalen år 1994. I dag är veteranerna i Finland omhuldade, eftersom alla vet att de är få.
Men har man sett moderna skottsäkra västar och Kevlar-hjälmar användas på riktigt vid fronten i Ukraina är det svårt att uppleva det som passande att klä dem på hundraåringar.
Vid fronten är effektsökeri långt borta. Och krig är ett jobb för unga män. Ett av Ukrainas största problem är att majoriteten av de ukrainska soldaterna är för gamla, vilket inte är något tecken på försvarsvilja.
Ukraina krigar för att man måste, inte för att man vill, precis som Finland gjorde år 1939. Att Ukraina sysslar med krigspropaganda är normalt. Att vi börjar använda oss av det här språket i Europa är visserligen inte speciellt överraskande i dagens situation.
Men är det nödvändigt?
Eller borde vi lägga ned energi på andra saker?
Läs fler texter av Anna-Lena Laurén




