– Att Ryssland klarar av en så svår operation så långt utanför Rysslands gränser. Det visste vi inte att de gjorde!
Den finländske diplomaten lät både bekymrad och imponerad. Vårt samtal utspelade sig på den årliga konferensen Folk och försvar i januari 2016. Rysslands tre månader långa intervention i Syrien var på allas läppar.
Putin hade gjort ett schackspelardrag, som skulle lyfta Ryssland till en av de viktigaste aktörerna i Mellanöstern. I ett läge där diktatorn Bashar al-Assad var ett hjärtslag från att störtas gick Ryssland in i Syrien med SU-34-bombplan, T-90-stridsvagnar och sina bästa helikopterpiloter.
Den 26 augusti 2015 skrev Ryssland under ett avtal med Syrien om att ryska försvarsmakten skulle få använda den militära flygplatsen i Khmeimim utan några begräsningar. Rysk militär personal och deras familjemedlemmar fick diplomatisk immunitet. Den militära operationen inleddes den 30 september 2015 med flyganfall mot Homs och Hama. Bashar al-Assad kontrollerade då 26 procent av Syriens territorium.
Putin kallade interventionen en kamp mot terroristerna. Han fick flankstöd av ryskortodoxa kyrkan i Moskva, som utlyste Putins Syrienoperation till ett heligt krig mot terrorismen.
Framför allt handlade det dock om geopolitik. USA hade frivilligt backat i Mellanöstern – trots att al-Assad år 2013 använde kemiska vapen mot sitt eget folk lät Barack Obama, i strid med sina egna utfästelser, bli att intervenera. Det lämnade rum för en ny, eller snarare nygammal aktör i området.
Putin opererade inte i ett historiskt tomrum. Mellanöstern hade tidigare varit en av Sovjetunionens viktigaste arenor. Ryssland hade fortfarande kvar gammal expertis på området, som till exempel forskningsinstitut och militärtolkar. Den under 1990-talet notoriskt vanskötta och korrupta ryska armén hade rustats upp till sin forna glans. Yrkesofficerare hade fått nya bostäder och höjda pensioner. Ryssland hade utvecklat nya vapen och moderniserat sina stridsvagnar.
Men ryska soldater hade inte stridit på länge. Armén och dess nya vapen borde prövas på fältet.
Framför allt ville Putin säkra den ryska örlogsbasen i Tartus och flygbasen i Khmeimim. De fanns kvar sedan sovjettiden, men låg under ständigt hot då inbördeskriget ryckte närmare. Tartus och Khmeimim var Rysslands enda militärbaser i Medelhavet, och de gav ryska armén en betydande geografisk räckvidd. Örlogsfartyg kunde enkelt transporteras dit via Bosporen från flottbasen i Medelhavet.
Den ryska krigföringen visade sig likna al-Assads: upprepade bombningar av civila mål, ett Aleppo i ruiner och tiotusentals döda syriska medborgare. Dödandet varvades med propagandanummer, som när hela Mariinksij teater år 2016 flögs in från Putins hemstad Sankt Petersburg för att ge en konsert i en romersk amfiteater i den urgamla staden Palmyra. Cellisten Sergej Roldugin, en av Putins äldsta vänner, spelade Bach och Prokofjev på scenen.
Under några år tuggade sig Ryssland framåt i Syrien. Den 11 december 2017 besökte Putin den ryska basen Khmeimim och meddelade att landet var ”fullständigt befriat” från Islamiska staten, IS. Samtidigt började Ryssland dra tillbaka en del av sina styrkor. Detta trots att al-Assad fortfarande inte hade återfått kontrollen över hela Syrien. År 2020 höll den syriska regeringen två tredjedelar av landet.
Fyra år senare skulle den förlora varenda centimeter och hela den ryska operationen vara tillintetgjord.
Läs mer: Nathan Shachar: Syriens nya ledare måste prestera ett mirakel
Läs mer: Michael Winiarski: Turkiets Erdogan på väg att bli regionens starke man
