På en av mina första reportageresor i Tyskland – den gick till Weimar – frågade min tyska fotograf om jag ville åka till Buchenwald medan vi ändå var i trakten.
Buchenwald var ett av nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget. Här dödades över 56 000 människor.
Fotografen visste allt om lägret, eftersom han hade plåtat tyska förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier där många gånger. Att vårda minnet av Förintelsen är en del av tysk politik.
Tyskarna har gjort ett enormt jobb med sin Vergangenheitsbewältigung. Detta mångbottnade ord betyder ungefär ett ärligt försök att undersöka och begripa sitt eget förflutna.
Efter 16 år i Ryssland är det fortfarande en fantastisk känsla för mig här i Berlin att få följa den tyska debatten. Rysk officiell historieskrivning förnekar och förvrider, tysk debatt vänder och vrider. Men tyskarnas minneskultur har också ett problem, nämligen att andra utnyttjar den. Ryssland och Israel gör det exempelvis. Det har med minneskulturens beskaffenhet att göra.
Sedan krigsslutet har det varit en del av tysk utrikespolitik att erkänna skuld för att få acceptans. Strategin har varit framgångsrik. Problemet är att minneskulturen samtidigt har blivit ett instrument.
Tyska beslutsfattare säger till exempel att Israels säkerhet är ett tyskt nationellt intresse. Varje regering i Berlin har en moralisk plikt att trygga Israels existens efter nazisternas folkmord på judar. Detta utnyttjar dagens nationalistiska israeliska regering. Resultatet: Tyskarna vägrar fördöma de massiva folkrättsbrott som Israel begår mot palestinierna i Gaza.
I fallet Ryssland var den tyska minneskulturen under lång tid till ömsesidig nytta. Ryssarna utnyttjade den tyska skulden för sin egen utrikespolitiska liturgi. Tyska företag täljde guld i Ryssland ända fram till det ryska storanfallet mot Ukraina 2022.
Men nu är det slut. När tyska förbundsdagen på torsdag håller en minneshögtid på 80-årsdagen efter den tyska kapitulationen är Ryssland och Belarus inte inbjudna. Tyska beslutsfattare vill inte ge Kreml möjligheten att utnyttja högtiden för att rättfärdiga anfallskriget mot Ukraina.
Det tyska sättet att hantera sitt förflutna kretsar ofta kring ceremonier. 80-årsdagen den 8 maj är ett typiskt exempel. Bara i Berlin ordnas ett hundratal ceremonier av olika slag under en ambitiöst upplagd temavecka.
Före år 2022 var fältet fritt för ryska ambassadören i Berlin att dominera dessa tillställningar. Något ambassadören Sergej Netjajev gjorde ofta och gärna. I år har han inte varit välkommen. Stiftelsen för minnesmärken i Brandenburg, för att ta ett exempel, har uttryckligen bett Netjajev utebli från alla minnesceremonier.
Trots detta dök han upp på flera minnesceremonier – vid krigsfältet Seelower Höhen öster om Berlin och i koncentrationslägret Sachsenhausen. Han reste även till Sachsen och staden Torgau, där ryska och amerikanska soldater möttes vid floden Elbe våren 1945.
Netjajev hade bett arrangörerna i Torgau om att få hålla ett tal, men fick nej. Däremot kunde värdarna inte hindra honom från att närvara och uttala sig för pressen.
En sådan situation ville man undvika i förbundsdagen.
Tyskarna har omvärderat sin syn på andra världskriget flera gånger. I dag kallas den 8 maj ”Befrielsedagen”, ett begrepp som ursprungligen myntades år 1985 av dåvarande förbundspresident Richard von Weizsäcker. I ett berömt tal år 1985 beskrev han krigsslutet som en befrielse från nazisterna och tyranniet.
I Västtyskland hade kapitulationen fram tills dess främst betraktas som ett nederlag. I det kommunistiska Östtyskland behandlades frågan i praktiken inte alls. Landet var en kommunistdiktatur som fostrade sina medborgare till att känna tacksamhet mot de sovjetiska räddarna.
Oavsett tidsepok har Rysslands roll sedan krigsslutet varit den respekterade partnern. Nu får alltså alla diplomatiska beskickningar i Berlin en inbjudan till Bundestag – utom Moskva och Minsk. Rysslands ambassad i Berlin har svarat genom att publicera en egen intervju med ambassadör Netjajev. Där säger han att Ryssland ”inte behöver någon särskild inbjudan för att delta i minnesceremonier för de sovjetiska hjältarna”.
Till finrummen måste man emellertid ha inbjudan. Nu är den dörren stängd.
Läs mer:
Dödsfiender eller såta vänner – relationen mellan Moskva och Berlin avgör Europas framtid