Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
– Det förflutna upphör aldrig, sade tyska förbundskanslern Friedrich Merz då han under måndagen tog emot Polens premiärminister Donald Tusk i Berlin.
Sagda omständighet illustrerades av två historiska föremål, som Tusk under måndagen fick ta emot. Ett huvud som tillhört en medeltida staty och 74 pergament, de äldsta från 1200-talet. Nazisterna stal de här artefakterna i Polen under andra världskriget.
Polen kräver fortfarande ersättning på motsvarande 14 000 miljarder svenska kronor för den tyska ockupationen av Polen 1939–1945. Att Tyskland redan betalade ut en kompensation år 1953 räknas inte, enligt premiärminister Tusk.
– Den som känner sin historia vet att Polen inte hade något att säga till om på 1950-talet, sade Tusk i Berlin.
Men Tyskland håller fast vid att kompensationen redan är utbetald. Under Olaf Scholz tid som förbundskansler funderade man visserligen på att Tyskland skulle betala ut ytterligare ersättningar till de 60 000 personer i Polen som varit med om andra världskriget.
I dag är 50 000 av dem kvar i livet. Några utbetalningar har aldrig gjorts.
– Om ni menar vad ni säger så måste ni skynda er, manade Tusk.
Han vet mycket väl att tyska processer ofta går långsamt. I all synnerhet om den politiska viljan fattas.
Historiska oförrätter är inte det enda som skaver i relationen mellan Polen och Tyskland. Att Tyskland ifjol införde gränskontroller mot Polen har skapat djup irritation. Enligt Merz handlar det om att stoppa olaglig invandring, medan regeringen i Warszawa påpekar att det främst är polska pendlare som får lida. Polen har svarat med att införa egna gränskontroller.
Dessutom är polska regeringen irriterad över att Tyskland ofta fattar beslut med Storbritannien och Frankrike, över huvudet på regeringen i Warszawa. Framför allt när det gäller Ukraina anser Polen att ingenting borde diskuteras utan polsk medverkan. Merz försäkrade under mötet att Tyskland alltid lyssnar på alla sina europeiska partner.
Redan i början av sin tid som kansler försökte Merz skapa goodwill genom att träffa Tusk samma dag som han besökte Frankrikes president Emmanuel Macron. I somras presenterade Tyskland ett minnesmärke över de polska offren i andra världskriget – en 30 ton tung sten ett stenkast från Bundestag.
Efter att högerpopulistiska Karol Nawrocki valdes Polens president är premiärminister Tusk dessutom pressad.
Men det här minnesmärket är bara tillfälligt. Planen är att det ska bli något större.
Bara man kommer överens om vad.
Att till och med minnesmärken blir tillfälliga lösningar är symptomatiskt för relationen mellan Berlin och Warszawa. Potentialen är stor, men det mesta stannar i praktiken vid symboliska handlingar och artiga fraser. Berlin prioriterar Paris och London, Polen är en viktig granne men inte en stormakt man måste konsultera i alla frågor.
Warszawa, som betraktar sig som en historisk stormakt och en frontstat i EU:s och Natos konfrontation med Ryssland, är konstant stött över detta.
Efter att högerpopulistiska Karol Nawrocki valdes Polens president är premiärminister Tusk dessutom pressad. Det får inte framstå som att han böjer sig inför Merz.
Mötet i Berlin var artigt, Tusk möttes av en militärorkester och Merz visade honom alla tänkbara hedersbetygelser. Men några konkreta resultat blev det inte.
Läs mer:
Därför står ett av världens största sovjetiska minnesmärken kvar i Berlin
Anna-Lena Laurén: Vänsterns politiska stjärnskott nådde inte ända fram
