Få europeiska ledare blir så nedskällda från alla håll som Olaf Scholz. Dygnet runt. Av tyska partier, av sitt eget parti, av andra europeiska regeringar. När Bayerns ministerpresident Markus Söder sade att ingen i Tyskland är ”ocoolare” än Scholz började det nästan likna mobbning på skolgården.
Scholz är samtidigt mycket obeslutsam och mycket envis. Det har lett till en politik som inte är konsekvent, men däremot mycket konsekvent i sin inkonsekvens.
Först säger man att Tyskland måste bli av med sitt beroende av fossilgas och inför en reform med värmepumpar. Sedan tar man tillbaka stora delar av reformen så att den i praktiken blir tandlös.
Man utlyser Zeitenwende (radikal kursändring) i utrikespolitiken, sedan vägrar man sända Taurus-robotar till Ukraina.
I efterhand framstår beslutet som den galenskap den är
Volkswagen och Thyssenkrupp aviserar massuppsägningar och planerar att stänga fabriker. Scholz kallar de stora industriledarna till krismöte efter krismöte. Men själva grundproblemet – att den tyska industrin inte längre får billig energi – har fortfarande inte lösts. Det skulle nämligen förutsätta att man lägger om Tysklands energipolitik.
För att producera stora volymer förmånlig energi åt industrin är alternativet bara ett: Att återuppta kärnkraften. Ingen tysk regering vågar göra det. Inte ens Angela Merkel.
Ett av de mest intressanta elementen i hennes memoarer, som kom ut den här veckan, är hennes pragmatism. Den är konsekvent, ibland intill dårskap. Hon var en politiker som alltid anpassade sig till rådande omständigheter. Folket är emot kärnkraften? Vi stänger slutgiltigt ner den och väljer en för tyskar icke-kontroversiell energikälla: rysk fossilgas.
I efterhand framstår beslutet som den galenskap den är. Då var det ren pragmatism.
Merkel fick ofta kritik för att hon reagerade istället för att agerade. Precis vad Scholz också gör. Han får bara mycket mera klander för det.
Han duperas av sin egen envishet. Merkel hade inte det problemet
Scholzs stora problem är att han är fyrkantig och humorlös. ”En typisk hamburgare” sade en tysk journalist jag träffade nyligen. Nordtyskar har rykte om sig att vara slutna, kantiga och svala, och Scholz (som är född i Osnabrück men gjorde sin politiska karriär i Hamburg) förkroppsligar bilden.
Merkels fördel i jämförelse är hennes personlighet. Hon är svår att tycka illa om, med sin aura av en lugn och sansad hedersknyffel. Hennes stora kulturintresse och diskreta kristna övertygelse stärker intrycket av en politiker som också är en människa. I sina memoarer visar hon prov på torr humor, som när hon konstaterar att diktatorer aldrig är rädda för att uppta andras tid med ändlösa monologer.
Om Merkel hade befunnit sig i samma situation som Scholz i dag – det vill säga varit den mest impopulära kanslern i modern historia – hade hon troligen släppt fram någon annan som kanslerkandidat. För Scholz är den sortens pragmatism inte ett alternativ, trots att hans parti SPD hade haft ett bra alternativ i den populära försvarsministern Boris Pistorius. Han duperas av sin egen envishet. Merkel hade inte det problemet.
Men faktum kvarstår att de flesta problem som Scholz inte har lyckats lösa är ett resultat av kortsiktig pragmatism hos hans företrädare. Han blev sittande med Svarte Petter på hand. Under tiden kan Merkel lugnt göra världsturné med sina memoarer, som i stort sett skildrar hur hon själv gjorde allt rätt.
Läs fler krönikor av Anna-Lena Laurén:
”Tveksamt om Pistorius skulle kunna rädda tyska Socialdemokraterna från valfiasko”
”För Ukraina är Scholz samtal med Putin ett gigantiskt svek”
”Konsten att hitta en bilmekaniker i Berlin”
