Tåget till Frankfurt var proppfullt. Mittemot oss satt ett medelålders par från Berlin. Rutinerat plockade de fram morötter och frukt ur praktiska Tupperware-askar, medan jag köade i tjugo minuter på tågrestaurangen för en ost- och skinkfralla plus kaffe för tio euro.
Vi konverserade artigt. Det visade sig att min dotter nu kan föra ett samtal på tyska, något hon nogsamt har dolt för mig. När vi var framme i Frankfurt tackade jag paret för att de hade fått min tonåring att konversera på tyska.
– Inget att tala om! Och nu ska du på höstlov och behöver inte tala tyska alls! sade frun och blinkade konspiratoriskt åt Sissel. Hon tillade:
– Überhaupt kein Deutsch! (Ingen tyska alls!)
Jag tänkte på de orden länge efteråt. Kvinnan hade bara skojat, ändå fanns det något i skämtet som kändes bestickande.
Det ironiska förringandet av ens eget språk skulle jag aldrig någonsin möta i de länder jag bott under mitt liv: Frankrike, Ryssland och Ukraina. Fast av olika skäl. I Ryssland och Frankrike därför att ryskan och franskan uppfattas som självklar och något alla ska kunna – det är ju bara synd om den som inte kan. I Ukraina eftersom ukrainska språket varit hotat och förföljt i århundraden av det imperialistiska Ryssland och därmed har blivit en symbol för motståndet. Ukraina är det enda land jag har bott i där en balettinstruktör, samtidigt som han klämmer ner sina elever i spagat, säger: ”Försök komma på en synonym till ordet spegel! En ukrainsk synonym, inte en rysk!”
Tyskarna är visserligen också stolta över tyskan. Det skrivna ordet spelar en mycket stor roll här. Antalet lokala, regionala och nationella dagstidningar är gigantiskt. På varenda tyska kultursida pågår vildsinta debatter om kultur och litteratur.
Jag vet ännu för litet för att kunna säga om det verkligen är sant att Tyskland är ett Sverige för vuxna, eller om landet plågas av en massa åsiktskorridorer. Tyskland är inte ett land som går att förstå sig på i en handvändning.
Men en sak är säker, nämligen att ingen här blir imponerad av brist på bildning. Det betraktas inte som piggt eller nydanande att inte kunna stava korrekt eller ha svag formkänsla. Förmågan att hantera språket är ett sätt att etablera respekt. Skolan kräver att eleverna ska behärska hela registret.
På tyskatimmarna får min dotter öva sig både i hur man skriver en formell arbetsansökan (vilket innebär ett oerhört formalistiskt språk) och på att skriva dikter. Jag har frågat hennes lärare om det inte vore mer meningsfullt med enklare grammatiska övningar för någon som fortfarande håller på att lära sig tyska, men det hade jag inget för. Alla elever ska gå igenom de här sakerna!
Och samtidigt alltså detta skämtsamma förringande. Det hela krockar, men det är kanske inte så överraskande, med tanke på hur mycket annat fungerar i Tyskland.
Landet är stormrikt, men broarna rasar samman och järnvägarna ligger för fäfot. Tyska industrin är Europas lok, men den har visat sig inte klara av tidens krav. Kulturdebatten är ytterst livlig, men författarpris dras tillbaka för att författaren är palestinsk.
På ett plan liknar Tyskland både Frankrike och Ryssland, nämligen att samhället har många lager. Man får skala av dem ett efter ett. Det är inte meningen att allt ska hänga ihop, eftersom människan och det hon bygger upp inte alltid är logiskt.
Här kan du läsa fler texter av Anna-Lena Laurén.
