När jag steg av tåget i Dresden för att gå på valmöte inför delstatsvalet hade jag ingen känsla av att befinna mig i ”före detta Östtyskland”. Snarare fick jag flashar av Berlin då några övervintrade punkare kom emot på gatan.
Bron över den glittrande floden Elbe var vackert restaurerad med både gammalt svartbränt och nytt tegel. Liksom stora delar av Dresdens historiska centrum förstördes den under de allierades bombmattor år 1945. I dag är staden återuppbyggd, ett förkroppsligande av det intellektuella och kulturella Tyskland utan vilket det är svårt att föreställa sig Europa.
Men Dresden, huvudstad i Sachsen, har tillhört det forna Östtyskland. Drygt trettio år efter återföreningen jäser missnöjet i det forna öst. Känslan av att ha blivit svikna, förbigångna och skrattade åt var så påtaglig på valmötet i Dresden att jag nästan var lite oförstående. Hur kunde alla vara så arga? Så övertygade om att de hade blivit dragna vid näsan?
Förbittringen var visserligen bekant. Den finns i alla före detta kommunistiska länder, därför att övergången till demokrati och kapitalism aldrig blir som man tänkt sig. Men i det forna Östtyskland har folk det fortfarande betydligt bättre materiellt än i de flesta postsovjetiska länder jag har bevakat. Deras städer, vägar och infrastruktur har rustats upp. De tjänar visserligen i genomsnitt mindre än i före detta väst, men klyftorna är inte i närheten av hur det ser ut i Ryssland eller Ukraina.
De tjänar visserligen i genomsnitt mindre än i före detta väst, men klyftorna är inte i närheten av hur det ser ut i Ryssland eller Ukraina.
Men det spelar ingen roll. Ressentiment, känslan av att vara fråntagen något som rättmätigt tillhör en, skapar en ilska som sitter i. (Begreppet lanserades av 1800-talsfilosofen Søren Kirkegaard.) Det är därför högerextremistiska Alternativ för Tyskland (AFD) nu ser ut att bli största parti i Thüringen och näststörsta i Sachsen.
Och det är också därför som vänsterpopulisten Sahra Wagenknechts BSW går framåt med stormsteg. Eventuellt blir hon omöjlig att förbigå när två nya delstatsregeringar ska bildas efter valet.
Tyska delstater beslutar inte om krig och fred, inte heller om storleken på invandringen. Och Wagenknecht är inte kandidat i valen. Ändå talar både hon och AFD om att begränsa invandringen och stoppa hjälpen till Ukraina, trots att tyska delstater inte kan påverka de här frågorna. När jag frågade väljare i Dresden varför de vill lyssna på Wagenknecht, med tanke på att hon inte ens är kandidat i delstatsvalet (och för övrigt bor i Saarland i västra Tyskland), påminde de om förbundsdagsvalet om ett år.
– Jag vill kolla in Wagenknecht nu så jag vet hur jag ska rösta nästa år, sade en pensionerad lärarinna.
Tyska förbundsdagsvalet 2025 är precis vad Wagenknecht själv har för ögonen. Med just nu över 15 procent i opinionsmätningarna och de sannolika valframgångarna på söndag är hon på krigsstigen. Wagenknecht vill förändra både den tyska inrikes- och utrikespolitiken.
Den före detta kommunisten har upprepade gånger sagt att Tyskland ska sluta försöka vara ett världssamvete. Samtidigt: medan jag var stationerad i Ukraina hörde jag sällan något annat än klagomål över tyskarna och deras otillräckliga hjälp.
Detta trots att inget annat EU-land har skickat så mycket humanitärt bistånd, och dessutom stöttat Ukraina ekonomiskt med lika stora summor långt före kriget började, som Tyskland. Sedan den fullskaliga invasionen började har Olaf Scholz gradvis öppnat upp för vapenexport och skickat Ukraina vapen som förr hade varit otänkbara, bland annat Leopard-stridsvagnar, haubitsar och robotsystem.
I Ukraina är reaktionen att det inte är tillräckligt. Tyskland – i växande kretsar – att det är för mycket. Och nu har det blivit en valfråga.
Tyska medier spekulerar friskt i hur de etablerade partierna ska kunna bilda delstatsregeringar i Sachsen och Thüringen utan Wagenknecht. Än så länge verkar den så kallade brandmuren mot AFD stå upprätt. Ska AFD hållas utanför kan det bli svårt för de etablerade partierna kristdemokraterna (CDU), Socialdemokraterna (SPD) och Vänsterpartiet (Die Linke) att inte samarbeta med Wagenknecht.
I Sachsen ser Die Linke inte ens ut att klara femprocentsspärren, och lika eländig är situationen för De gröna i Thüringen.
Wagenknecht tänker bara samarbeta med partier som är ”för freden”. Det vill säga partier som säger nej till att hjälpa Ukraina.
Tyskland står inför en politisk ommöblering. Det är inte troligt att den kommer att vara till Ukrainas fördel.
Läs mer:
Extremismen triumferar i det tyska delstatsvalet
Medvind för AFD kan leda till historiskt samarbete
