Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus sedan 1979, hemvist för Sveriges Radios symfoniorkester och världskända Sveriges Radiokör har inom loppet av några veckor gett två radio- och tv-sända konserter; en julkonsert som sändes i P2 den 19 december och en trettondagskonsert som sändes på SVT den 10 januari.

Orkester, kör, solister och dirigenter har vid dessa båda tillfällen som vanligt briljerat och levererat musik på allra högsta nivå. Men vad hjälper det när konferenciererna – skådespelaren Niklas Riesbeck på julkonserten och komikern Jonatan Unge under trettondagskonserten – som ska lotsa publiken igenom det hela, tycks ha noll förståelse för vilka de har bakom sig, vad de representerar och själva sammanhanget. Till slut blir det så plågsamt att man vill stänga av.

Något i mig går sönder när Jonatan Unge, utklädd till Beethoven, pulvriserar allt av festlighet och konstnärlig elegans. Han gör så klart som han är instruerad, det finns ett manus och något slags regi. Någon säkert mycket nytänkande och fräsch producent har väl tyckt att det är ett fräsigt steg mot målet att nå en bredare publik. Bättre content, mer Tiktok-vänligt?

Snart sagt alla kulturaktörer kämpar i kulturpolitisk motvind och jag förstår strävan att nå nya målgrupper. Jag förstår också att det understundom kräver nya metoder, nya grepp. Vi kliar oss i skallen allihop i sökandet efter rätt insats, på rätt nivå. Ibland känner vi att vi betalar med det vi arbetar så hårt för att nå: konstnärlig kvalitet.

Dock går en gräns för hur mycket man kan laborera med denna kvalitet. Jag går bet när jag försöker förstå vad Berwaldhallen tänker sig att denna presentation tillförde sammanhanget. Ett lättsamt tilltal? En ”folklig och festlig” inramning? Ett bortsuddande av elitistiska epitet?

Det talas ofta om musikens förmåga att röra människor, alldeles oavsett tidigare erfarenhet eller musikalisk bildning. Vi talar om musiken som ett universellt språk. I skenet av det blir det svårt att förstå varför Berwaldhallen, med allt vad den samlar av kompetens, erfarenhet och musikalisk vilja, tror sig behöva kompensera för med en så tramsig inramning.


Det är inte omöjligt att dessa båda konserter nu har fyllt årskvoten för det nationella utrymme som ges konstmusik i svensk public service i dag

Är jag då en stockkonservativ person som inte ser humorns värde i en kontext med hög konstnärlig halt? Tvärtom! Även humor och skratt hör hemma här, men den behöver röra sig på samma nivå som allt annat som kommer från scenen.

Nya målgrupper är precis det – nya. Man gör klokt i att inte dumförklara dem som man försöker nå genom att tramsa bort tillfällen att skicka med dem något med djup. Även nya konsertbesökare känner när det bottnar – och när det inte gör det.

Det är inte omöjligt att dessa båda konserter nu har fyllt årskvoten för det nationella utrymme som ges konstmusik i svensk public service i dag. Med den sparsamma exponeringen blir det ännu viktigare att tänka igenom hur man bäst fyller utrymmet. Berwaldhallen blottar i och med dessa båda konserter en vacklande självkänsla och tro på den konst de lever på att förvalta, utveckla och sprida. Och det på bästa sändningstid.

Låt oss bjuda in till den underbara värld vi företräder utan att försöka bli något vi inte är. Låt oss med mycket värme (och humor!), lite snits och bibehållen integritet bygga morgondagens musiker och kulturkonsumenter. Vi gör det inte genom att förminska vare sig dem eller oss själva. Vår ”produkt” håller!

Läs mer:

Recension: Burdus Beethoven och Tiktok-vänlig hitparad när Trettondagen firades i Berwaldhallen

Andrés Orozco-Estrada blir ny chefsdirigent för Radiosymfonikerna

Share.
Exit mobile version