Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sedan förra skivan, instrumentala ”All thoughts fly”, har Anna von Hausswolff tvingats ställa in konserter på grund av satanistanklagelser från katolska fundamentalister och skrivit ett symfoniskt verk tillsammans med tonsättaren Mikael Karlsson. Dylika erfarenheter tycks på olika sätt ha format nya albumet ”Iconoclasts”.
I en intervju med musiksajten The line of best fit förklarade von Hausswolff nyligen att många av låtarna handlar om kärlek, men att hon ville få skivan att låta som ”ett stridsrop”. Och nog är det uppenbart att även frustrationen över samtidens kaos och krig sipprat in i hennes kompromisslösa kraftmätning mellan mörker och ljus. ”Too many soldiers around, too many children in the ground”, sjunger hon på elvaminutersspåret ”The iconoclast”.
Inte sällan framstår von Hausswolff som just en bildstormare i förhållande till såväl genrer som till det uttryck hon själv har odlat med röst och orgel som huvudinstrument. Soundet är mer lättsmält och bråkigare på samma gång. Vid sidan av följeslagaren Filip Leyman har saxofonisten Otis Sandsjö fått en framträdande position och sätter groovet på öppningsspåret ”The beast”.
Här finns en fritänkande kärna med förgreningar till såväl psykedelia som konstmusikalisk minimalism. Men också ståtliga stråkar och ibland beats som drar musiken i en poppigare riktning. Särskilt när von Hausswolff slår sig ihop med omdebatterade southern gothic-artisten Ethel Cain på ”Aging young women”. ”The whole woman” är i sin tur en fin duett med punkens ärrade gudfader Iggy Pop.
Gästartisterna säger något om den Göteborgsbördiga orgeltämjarens internationella position. Samtidigt är ingendera låten representativ för albumet som kräver att man går in i den vindlande musiken på dess egna villkor i skarven mellan det experimentella och mer insmickrande kommersiella. Men belöningen är mestadels mycket stor.
Bästa spår: ”Facing Atlas”.
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Johanna Paulsson.
