Anne Sofie von Otter och Anton Alvarez bland årets Ganneviksstipendiater

Det grönskar vackert i Observatorielunden i Stockholm. Intill den gamla observatoriebyggnaden på kullens topp har en storbildsduk spänts upp inför kvällens fotbollsmatcher. Vid ett av borden slår sig två nyutnämnda kulturstipendiater ned.

De känner inte varandra sedan tidigare. Anne Sofie von Otter är sedan decennier en av Sveriges mest välkända sångröster. Anton Alvarez är skulptör, har ställt ut mycket internationellt och gjort flera offentliga konstverk i Sverige.

Anne Sofie von Otter konstaterar att det kan vara ganska långt mellan olika konstnärliga bubblor. Det visar sig nu att de har en hel del att prata om när de väl möts över de kreativa gränserna.

– Jag är väldigt intresserad av process och material. När du pratar om din röst så tänker jag att det är ditt material, säger Anton Alvarez.

– Ja det är det ju, men rösten är bara, låt oss säga, leran. Den ska formas och då kan den göra så mycket mer än att bara tuta och sjunga vackert, svarar Anne Sofie von Otter och fortsätter:

– När jag tittar på vad du gjort så känner jag i alla fall att vi inte är så långt ifrån varandra som man skulle kunna vara som konstnär och musiker.

Att konstnären och musikern möts i dag beror på att de är två av årets Ganneviksstipendiater. Varje år får sex yrkesverksamma kulturutövare inom bild, form, musik, teater, dans och film ett stipendium om 500 000 kronor vardera.

För både Anton Alvarez och Anne Sofie von Otter kom stipendiet som en total överraskning.

– Det är en jättetrevlig och hedersam överraskning. När man är yngre kan man, om man har tur, få lite utmärkelser och priser. Men sedan avtar det där. Jag blev verkligen genuint glad och uppiggad av detta, säger Anne Sofie von Otter och får medhåll av Anton Alvarez.

En av kulturminister Parisa Liljestrands viktigaste frågor är att försöka locka fler privata finansiärer till kulturen.

Affärsmannen och konstsamlaren Per Gannevik var en förebild på det området. När han avled 2011 efterlämnade han en betydande förmögenhet till svenskt kulturliv, som bland annat förvaltas genom fonden i hans namn.

Men även om de båda kulturutövarna uttrycker tacksamhet över sina stipendier är de skeptiska till om svenskt kulturliv behöver fler mecenater.

– Jag tycker att det är farligt om politiken lutar sig mot det för att dra ned på andra finansieringsmetoder. Skattefinansiering är ett bra och demokratiskt sätt att fördela medel, säger Anton Alvarez.

I juryns motiveringar går det att skönja en gemensam nämnare hos de två stipendiaterna – en vilja att utforska nya genrer, former och uttryckssätt. Men medan Anne Sofie von Otter beskriver sig som väldigt kontrollerande omfamnar Anton Alvarez det oförutsägbara och vill bli förvånad under processen.

– När jag bemästrar något för mycket försöker jag hitta ett nytt arbetssätt eller ett nytt verktyg för då kan jag bli en nybörjare igen. Där hittar jag en typ av energi, säger Anton Alvarez, som framför allt är känd för sina skulpturer i brons och keramik.

Förutom att vara en känd operasångare har Anne Sofie von Otter gett sig på både visa och jazz.

– Jag är rätt rastlös och tycker om olika genrer. Om jag hör en fin poplåt eller vacker visa, om den talar till mig och jag berörs av den, då vill jag prova att sjunga den själv, säger hon.

Utsikten över sommarstockholm från Observatorielundens höjd är hänförande. Men det blir inte mycket semester för någon av stipendiaterna.

För Anton Alvarez väntar öppningen av en ny utställning i Helsingfors i augusti och senare i höst ett offentligt konstverk i Lidköping. Efter två föreställningar på Berlinoperan ska Anne Sofie von Otter till österrikiska Bregenz, där hon bland annat ska sjunga i ett nyskrivet oratorium av den isländske kompositören Daníel Bjarnason.

– Jag tycker om att sjunga och jag tycker om att jobba, jag är inte lagd för att sitta still eller ha ledigt. Men det är klart att man måste komma bort från sitt jobb ibland, säger Anne Sofie von Otter.