Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Entreprenörsboende. Modulbostad. Boendemodul. Se där några skönmålande beskrivningar av en bristfällig typ av bostäder som allt fler svenskar riskerar att bli bekanta med. Det handlar om de bostadsbaracker som till exempel byggnadsarbetare ofta hänvisas till vid större byggen.

”Liv och bostäder i undantagstillstånd” är undertiteln på den nyligen publicerade boken ”Barackboendet” (Secretary). Arkitekten och redaktören Hugo Lindberg har gjort en arkitektonisk undersökning av det barackläger, ”Camp Skellefteå Albatros”, som var kopplat till batterifabriken Northvolt 1 i Skellefteå. Det beviljades tillfälligt bygglov i mars 2020, fick sina första boende några månader senare och tömdes i november 2024. Själva barackerna levde dock vidare på andra platser.

Hösten 2024 betalade de boende 6 000 kr i månaden för ett rum på 8,5 kvadrat i baracklägret, där ett 23 kvadratmeter stort kök delades av 44 boende och inredningen karaktäriserades av plastgolv och fusklädersoffor som var lätta att torka av. Allt på en markförorenad industritomt utanför Skellefteå.

Att många byggnadsarbetare flyttar runt och så att säga lever i en ”permanent tillfällighet” kan tyckas illa nog. Men barackboendet har en större målgrupp än så. Från att ursprungligen ha riktats mot tillfälligt utstationerade arbetstagare i byggsektorn har barackerna blivit en permanent lösning för nyanlända, studenter och alla andra som är i akut behov av en bostad, konstaterar Lindberg.

I samband med flyktingkrisen 2015 bestämde sig till exempel Stockholms stad för att satsa på vad de kallar ”modulbostäder” med tidsbegränsade bygglov. Det ledde till hyresnivåer som var högre än för alla andra hyresbostäder i Sverige vid den tiden – trots barackstandard.

Detta på grund av den korta avskrivningstiden. Eftersom byggloven är tillfälliga – högst 15 år – måste byggkostnaderna tjänas tillbaka under en kortare period än om det skulle handlat om permanenta bostäder.

I ”Mitt i Stockholm” (8-14/11 2025) läser jag att liberalerna i Stockholm i en nära framtid med färre nyanlända tänker sig att till exempel dagens barackbostäder i Örby skulle kunna användas som studentbostäder. Att hyrorna där är högre än studiebidraget är inget hinder, enligt Björn Ljung, gruppledare i stadsbyggnadsnämnden. ”De senast byggda studentbostäderna i Albano kostar 9 000 -12 000 kronor i månaden, och det är vad ettorna i modulhusen kostar också”.

Inte nog med att studenterna i Örby skulle få betala en hyra som är högre än studiebidraget. De skulle dessutom, till skillnad från i Albano där man trots allt bor i permanenta byggnader, få betala en rekordhög hyra för att bo med barackstandard. Är det någon mer än jag som ser ett sluttande plan här?

Det är de långsamma, smygande samhällsförändringarna som är de mest lömska.

I bostadsbristens Sverige har minimikrav en otäck vana att bli den nya standarden. Och ingenstans är kraven lägre än för byggnaderna på tomter med tidsbegränsade bygglov.

Det är lätt att hålla med Hugo Lindberg när han i bokens epilog sammanfattar:

”Det här är en systematiserad skandal. Den mörka sidan av ett system vi gjort oss beroende av. Det här är skuggan av framtiden.”

Share.
Exit mobile version