Just nu går det bra för Socialdemokraterna, och dåligt för regeringen i opinionen. Yttersta tecknet på det är Moderaternas plötsliga krav på Magdalena Anderssons avgång, mitt under S-kongressens första dag.
Bakom M-kravet låg Spelinspektionens beslut att S måste böta tre miljoner kronor för att partiet brutit mot spellagen med sin lotteriförsäljning.
”Det… är ett parti med problem” hasplade Andersson förvånat ur sig när hon nåddes av nyheten i Göteborg, och tillade ”Moderaterna alltså” med ett nervöst skratt.
Några minuter senare fann hon sig och närmade sig reporterklungan och sa: ”Jag förstår att Moderaterna drömmer om min avgång.”
Magdalena Anderssons höga förtroendesiffror är Socialdemokraternas starkaste kort. Problemet för S är att Magda-kepsar och personkult inte räckte hela vägen fram i valet 2022.
Så vad ska de göra nu?
En mindre lyckad S-slogan från förr löd ”Ett bättre Sverige. För alla”. I kontrast till den lovar Magdalena Andersson i kongressens linjetal att hon inte tänker lova just allt åt alla, eller blixtsnabb förändring.
En ny ekonomisk politik, vinstförbud i skolan och kampen mot gängbrottsligheten står högst på agendan.
Men först vill Socialdemokraterna ömsa skinn, och komma ut som ett förändrat parti.
Partiledningen har gjort en självkritisk analys, och insett att väljarna inte längre litar på att partiet vet hur folk har det. Varken vad gäller matpriser eller rädslan för att utsättas för brott. Ett slags ”vi såg det inte komma” i ny tappning.
Fackliga företrädare, med örat mot industrigolvet, har försökt säga ungefär det till ledningen sedan Stefan Löfvens tid. Redan då varnade många internt för ett akademiskt förhållningssätt till migration och integration som skrämmer iväg LO-väljare till Sverigedemokraterna.
Nu har Magdalena Andersson tillsatt 11 arbetsgrupper som både gjort en samhällsanalys och spottat ur sig förslag på en rad områden. Ett omfattande förändringsarbete, ”kanske det största sedan 1944”, som hon själv uttrycker det.
Och inför omdaningen har något oväntat Fredrik Reinfeldt stått modell.
Ompaketeringen av Moderaterna lockade nya väljargrupper till borgerligheten på ett sätt som fick Vänsterpartiets dåvarande partisekreterare att skriva ”Reinfeldteffekten”, en hel bok, om fenomenet.
Nu har S-ledningen noggrant studerat uppkomsten av Nya Moderaterna, och säger sig ha gjort upp med gamla käpphästar på samma sätt som Borg och Reinfeldt. En ny metod för att utveckla politik har tagits fram, som tar utgångspunkt i ”vilka samhällsproblem väljarna upplever”.
Det låter och ser ut lite som ett redan uppfunnet hjul. Vad har S-politiken hittills utgått från om inte samhällsproblemen?
Dessutom finns ett klassiskt testproblem inom Socialdemokraterna.
Olika politiska förslag testas i egna opinionsmätningar, och ger tillbaka dåliga resultat. Väljarna tänder inte till på något. Det egna självförtroendet att välja väg verkar inte riktigt finnas där. Och så står man där, utan den stora reformen som många i partiet längtat efter.
Många minns Mona Sahlins platta fall i valet 2010, efter att ha seglat fram på över 50 procent i valrörelsen.
Nu ska Socialdemokraterna in i valrörelse, och på ytan ser allt toppen ut. Opinionsmätningarna får partister att drömma om en enpartiregering, ett valresultat under 40 procent målas upp som en besvikelse.
Men ångesten ligger under ytan. Många minns Mona Sahlins platta fall i valet 2010, efter att ha seglat fram på över 50 procent i valrörelsen. Då fick det rödgröna samarbetet väljarna att fly skeppet.
Hur ska man bli ”rakare och tydligare” nu, utan att skrämma bort partierna man tänker sig regera med?
Läs mer av Annie Reuterskiöld:
”S och M behöver varandra lika mycket som de behöver ny kärnkraft”
”Veckan då UD imploderade kommer att jaga Kristersson fram till valet”