”Laget före jaget”, brukar Ulf Kristersson (M) säga. I valrörelsen 2018 var det den borgerliga Alliansen han hade i åtanke.
Då, för en evighet sedan, skulle Kristersson aldrig vare sig samarbeta med, eller ta stöd av, Sverigedemokraterna. Nu pekar allt mot att SD sitter i nästa regering, om Tidöpartierna får majoritet i riksdagen.
Men hur ser det laget ut?
Det är frågan som kommer jaga Kristersson ända fram till valdagen.
Liberalerna har i skrivande stund kvar sitt stämmobeslut om att varken sitta i regering med SD, eller släppa fram en regering där dagens samarbetsparti ingår. Men för Sverigedemokraterna finns inga andra alternativ än ministerposter. Det är en ekvation som inte går ut.
När statsministern säger att han i tre års tid visat att han kan samla en majoritet i riksdagen, jämför han därför äpplen med päron.
Ändå är regeringsfrågan svårare för Magdalena Andersson.
Centerpartiet har trots sin högerpolitik i ekonomiska frågor hamnat på samma sida som Vänsterpartiet och MP, på grund av sitt motstånd mot att samarbeta med SD. Det gör att C har få andra alternativ, men fortfarande inte vill låtsas om minsta kontakt med de rödgröna.
Socialdemokraterna dras i sin tur fortfarande med fantomsmärtor från 2010 års valrörelse. Då förlorade S-ledaren Mona Sahlin valet, trots ett rekordhögt övertag bara månader tidigare.
Socialdemokraternas kriskommission pekade ut just det rödgröna samarbetet, där Vänsterpartiet knökades in på sluttampen och mot Sahlins vilja, som den största anledningen till raset i opinionen.
Men den socialdemokratiska oviljan att förbinda sig till V stannar inte där. I de båda statsministerkandidaternas dueller har Ulf Kristersson haft fakta om den förra mandatperioden på sin sida.
Regeringskris lades på regeringskris, och Magdalena Andersson tvingades bort som statsminister, kort efter att hon hade valts. Varken Centern eller Vänsterpartiet kunde komma överens, och för det lägger många socialdemokrater skulden på framför allt V-ledningen. Samma V-ledning som nu nöter in att S kan glömma deras stöd utan ministerposter i betalning.
Därför beter sig både Andersson och Kristersson som pigga sälar så fort regeringsfrågan kommer på tal. Dyker upp och ner under ytan, allt för att slippa svara. De vet ju att:
● Den som i slutänden vinner valet är den som lyckats locka över väljare från den ena sidan blockgränsen till den andra.
● Den verkliga regeringsfrågan inte beror på vem som är mest populär i riksdagen, utan vem som är minst impopulär. Negativ parlamentarism innebär att statsministern och regeringen inte behöver aktivt stöd från en majoritet, utan klarar sig över målsnöret om hen inte har en majoritet emot sig.
● Opinionsmätningar i all ära, men svenska val brukar bli jämna. Valforskningen visar dessutom att de allra flesta bestämmer sig de sista månaderna, och i många fall veckorna före valet.
Strateger till både höger och vänster verkar ha gjort en snabb överslagsräkning och kommit fram till att ett satt lag riskerar skrämma i väg de få väljare som till slut avgör. De där som inte förrän på valdagen vaknar och känner att det är dags för ett blockbyte, men som hade tvekat om det var lika med en röst på SD eller V i regering.
Läs mer av Annie Reuterskiöld här.
