Efter DN:s avslöjanden om kvarglömda hemliga dokument på en kursgård, och flera exempel på en bristande säkerhetskultur i Regeringskansliet, har mediebevakningen trappats upp och trycket på Ulf Kristersson ökat. Men oppositionens KU-anmälningar och avgångskrav har hittills verkat tala för döva öron.
Internt på Regeringskansliet har dock händelsen på kursgården bedömts som mycket känslig. Tidigt uttalade sig flera säkerhetsexperter i DN om att den rapporterade incidenten var allvarlig, och möjligtvis brottslig. Ändå hade Regeringskansliet säkerhetsavdelning inte gjort en polisanmälan. Nu bedriver i stället Säpo en förundersökning.
Sverige befinner sig i det mest spända säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Då kan inte statsministerns högra hand, den han först ringer för att få råd, också utredas för vårdslöshet med hemlig uppgift. Det är Ulf Kristersson och Henrik Landerholm ense om.
Ett nytt nationellt säkerhetsråd var ett av Moderaternas vallöften 2022, och har varit ett prestigeprojekt som nu onekligen fått sig en törn.
Att just Henrik Landerholm med sitt gedigna cv sattes att leda krisorganisationen tycktes till en början understryka allvaret. Statsministerns barndomsvän beskrev då vänskapsbanden som en fördel: ”integritet grundat på personlig kännedom gör att vi kan tala öppet i båda riktningarna utan att behöva oroa oss”.
Nu blir vänskapsbanden i stället besvärande. Henrik Landerholm handplockades utan annons till den opolitiska tjänsten, något oppositionen inte varit snåla med att påpeka. Flera avslöjanden har förstärkt bilden av en slarvig man med landets hemligaste dokument i och utanför sin portfölj.
Men statsministerns barndomsvän har ändå sett ut att få vara kvar, något som fått till och med moderater att muttra om nepotism.
Anonyma läckor har pyst ut sitt missnöje, och antytt att både syfte och metod är oklara där borta hos Landerholm.
Genom att Henrik Landerholm nu lämnar in en avskedsansökan hoppas statsministern undvika att frågan om vänskapskorruption jagar honom ända in i nästa valrörelse.
Mycket politiskt kapital har investerats i att visa hur Ulf Kristerssons lag är ett som förstår det säkerhetspolitiska läget, och som gör vad som krävs för att skydda Sverige i en osäker tid.
En stor organisation har byggts upp, resurser inom Regeringskansliet har flyttats och tunga strukturer utmanats. Det har inte skett smärtfritt.
Anonyma läckor har pyst ut sitt missnöje, och antytt att både syfte och metod är oklara där borta hos Landerholm. Vad är det egentligen de gör? är en återkommande fråga vid andra departement (läs UD).
Vid Nationella säkerhetsrådets kansli verkar man ha tagit det hela med ro och fortsatt arbeta under devisen ”keep calm and carry on”. Utan sin högsta chef är det onekligen svårare.
Strategiskt är en sak överställd alla andra för Tidöregeringen – att visa sig regeringsdugliga. Den nya nationella säkerhetsrådgivaren och organisationen under honom har varit ett skyltfönster för just det.
Därför är Landerholm-historien extra känslig för regeringen som vill vara bäst på att regera.
Läs mer av Annie Reuterskiöld:
Hur länge står Ulf Kristerssons nerver pall?
