Det skakade till i Liberalernas toppskikt under måndagen. Först kom nyheten att partisekreteraren Jakob Olofsgård lämnar sin post efter knappt ett år. Sedan meddelade jämställdhetsministern att hon gör detsamma.
Det betyder att partiet på kort tid har förlorat tre tongivande politiker i riksdagsledamöterna Robert Hannah och Anna Starbrink, och Liberala kvinnors ordförande Cecilia Elving som alla valt att gå till andra jobb. Dessutom har man tappat en kommunikationschef, en minister och en pastor som hade till uppgift att hålla ihop det hela.
När Jakob Olofsgård tillträdde lyfte Johan Pehrson fram just erfarenheten från Equmeniakyrkan som betydelsefull. Nu blir han den fjärde partisekreteraren som lämnar uppdraget på tre år, och förstärker bilden av ett parti som inte mår bra.
Sedan Nyamko Sabuni blev partiledare har Liberalerna kämpat med ovanligt låga opinionssiffror och endast lyckats hålla sig kvar i riksdagen med hjälp av stödröster. En otacksam roll skulle många liberalpartister säga – vi har ju haft rätt om så mycket! Eller som Johan Pehrson uttryckte det på valaffischer iklädd ett par näbbkängor: ”Jag har varit för kärnkraft sen de här stövlarna var trendiga”.
Med stor turbulens i toppen lär den interna kritiken mot det yttersta ledarskapet bli högre, men Johan Pehrson kan andas ut.
Liberalernas hjärtefrågor som svenskt Natomedlemskap och mer pengar till försvaret har nu blivit verklighet. Men otack är världens lön. Väljare tenderar att rösta på partier som lyckas övertyga om framtiden snarare än på de som blickar bakåt.
Med stor turbulens i toppen lär den interna kritiken mot det yttersta ledarskapet bli högre, ändå kan Johan Pehrson andas ut. Det finns helt enkelt ingen falang eller del av partiet med tillräckligt starkt politiskt kapital som i dag skulle kunna utmana.
Men partiet går ett skakigt valår till mötes.
Trots att hela partistyrelsen står bakom beslutet att inte sitta med i en regering där SD ingår har Johan Pehrson lyckats så frö av tvivel kring hur Liberalerna kommer göra om det står mellan att gå i opposition eller regera tillsammans med SD efter valet 2026. Den osäkerheten kan göra valrörelsen till en svår sak för dörrknackande partiaktiva som inte vill lova för mycket. Om inte heller väljarna är säkra på var Liberalerna står i regeringsfrågan brukar det vara negativt för valresultatet.
Addera att L-ministrarna Romina Pourmokhtari och Mats Persson sköter två av regeringens mest utskällda områden: klimatpolitiken och arbetsmarknaden, med den högsta arbetslösheten på tio år undantaget pandemin.
Det ser inte ljust ut just nu, ändå klagar flera centrala L-källor på att krisinsikten inte riktigt verkar infinna sig.
Läs mer av Annie Reuterskiöld:
”Regeringen vill lugna – men väljarna ser vad som pågår”
”Höjda utsläpp blir Kristerssons huvudvärk 2026”
