För 30 år sedan tyckte en del av mina gamla vänner att jag var snudd på landsförrädare, eftersom jag hade röstat ja till Sveriges medlemskap i EU.
Helt självklart hade det inte varit. Inför folkomröstningen i november 1994 våndades jag över att EU hade betydligt svagare regler för skydd av miljö, hälsa och djurskydd än Sverige.
Att blanda in antibiotika i foder för att slaktdjur skulle växa snabbare var till exempel förbjudet i vårt land, men tillåtet i EU. När Astrid Lindgren uppmanade svenskarna att ”rösta nej för djurens skull” tog jag intryck, men när valdagen kom tänkte jag inte på grisarna.
Folkomröstningen skedde under en omvälvande men inspirerande tid. Muren var borta och i östra Europa kollapsade de kommunistiska diktaturerna i land efter land.
I Prag hade Vaclav Havel, som trakasserats och fängslats under kommunisttiden, valts till sitt lands president och hans mål var att Tjeckoslovakien skulle bli en del av EU. Att Sverige skulle fortsätta att hålla sig på sin kant verkade idiotiskt.
Ganska snart visade det sig också att många av Nej-sidans varningar hade varit kraftigt överdrivna.
Sverige fick bara tidsbegränsade övergångsregler när det gällde förbudet mot antibiotika i djurfoder, men när perioden var över hade hela EU infört liknande regler. Och tre decennier senare är det EU som driver på Sverige inom klimat- och miljöpolitiken.
Som EU-medlem har vårt land också fått lära sig en politisk läxa som stora delar av övriga Europa hade med sig från 1900-talet. Den handlar om demokrati och statlig maktutövning.
Den öppna inre marknaden har förstås haft stor betydelse för svenska företag och ekonomin, men om enbart det räknas skulle ett fortsatt EES-avtal precis som för Norge ha kunnat vara ett alternativ.
Viktigast är att Sverige sedan 1995 sitter med vid bordet när gemensamma problem som rör Europas framtid ska lösas. Som EU-medlem har vårt land också fått lära sig en politisk läxa som stora delar av övriga Europa hade med sig från 1900-talet. Den handlar om demokrati och statlig maktutövning.
Europeiska länder som hade genomlevt nazism, fascism eller kommunism insåg att demokratins institutioner kan vara sköra, att människor behöver skydd mot och gränser för statens möjlighet att styra och ställa samt att Europas demokratiska stater behövde ett djupare samarbete.
Sverige som lyckades klara sig undan 1900-talets fasor utgick länge från att ensam kan vara starkare, staten alltid vill väl och demokrati enbart betyder majoritetsstyre. Men samtidigt som vårt land blev medlem i EU införlivades Europakonventionen för skydd av mänskliga rättigheter i svensk lagstiftning och sammantaget innebar det en mindre revolution.
Omvälvningen har bland annat lett till att minoriteters och alla människors fri- och rättigheter har fått starkare skydd, domstolar inte längre ses som en del av statsförvaltningen utan ska vara oberoende och att svenska medborgare har fått rätt att överklaga statliga myndigheters alla beslut i domstol. På så sätt har Sverige blivit ett bättre och mer europeiskt land.
Men på en punkt hade Nej-sidan i folkomröstningen 1994 en viktig poäng, även om de samtidigt hade fel.
EU-motståndarna hävdade att de försvarade Sveriges nationella suveränitet. De påpekade att EU-medlemskapet innebar att den svenska riksdagen inte längre helt på egen hand skulle kunna bestämma om till exempel regler för djurfoder i vårt land, och det var i princip helt riktigt.
SD och deras europeiska vänner vill ha oinskränkt nationellt självbestämmande, vilket skulle leda till att dagens union försvinner.
Sådana argument viftades bort av Ja-sidan. Och visst var varningarna grovt överdrivna, men ingen kan bestrida att samarbetet i EU bygger på att medlemsländerna överlämnar rätten att fatta nationella beslut till gemensamma organ inom vissa, begränsade områden.
Därför är det dumt att förneka att steget in i EU är stort. Samarbetets grundbult är att medlemsländerna helt frivilligt avstår från en bit suveräna beslutsbefogenheter för att på så sätt kunna lösa gränsöverskridande problem tillsammans med andra.
Det är ingen liten sak. Att överlämna beslutsmakt till andra svider för alla länder, men det är samtidigt själva vitsen med EU.
För Sverige tog det flera decennier att begripa det. När statsministern Tage Erlander i augusti 1961 stängde dörren till dåvarande EEG var huvudargumentet att samarbetet inte gick att förena med svensk neutralitet, men Sverige kunde inte heller acceptera att medlemsländerna ”uppger sin suveränitet till överstatliga organ som styres med majoritetsbeslut”, heter det i Erlanders så kallade Metalltal. Och den hållningen gällde för svenska regeringar ända fram till 1990-talets början.
I dag kommer sådan principiell kritik mot EU framför allt från extrema nationalister på högerkanten och numera är det Sverigedemokraternas svans som kallar mig för landsförrädare. SD och deras europeiska vänner vill ha oinskränkt nationellt självbestämmande, vilket skulle leda till att dagens union försvinner.
EU är inget paradis och det finns mycket att uppröras över och ändra. Invändningar mot samarbetets grundbult ska inte heller avfärdas, utan diskuteras och samtidigt förklaras och förvaras.
Men sedan 30 år är Sverige del av ett europeiskt ramverk som sammantaget har gjort vårt land väldigt gott. Därför tar jag anklagelserna om landsförräderi med ro.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Utrikesministerns blunder visar varför EU:s utrikespolitik är så svag
Annika Ström Melin: Därför får Jessika Roswall svårt att göra sin röst hörd som kommissionär i Bryssel
