De flesta av oss begriper att EU inte kan tillåta invandring i vilken omfattning som helst, men inget mål rättfärdigar alla medel. Det måste finnas gränser för vad unionen kan göra för att hejda människor som flyr eller lockas av möjligheten bygga ett nytt och bättre liv i Europa.
Därför måste EU sätta stopp för det som för närvarande händer i Tunisien. Våra skattepengar ska inte användas för att uppmuntra den alltmer autokratiske tunisiske presidenten Kais Saied att kränka människans mest grundläggande rättigheter. Skyddslösa män, kvinnor och barn får inte utsättas för groteska förgripligheter. Men det är vad som sker.
Rykten om omfattande övergrepp har förekommit under lång tid. Och för en tid sedan publicerade tidningen The Guardian intervjuer med människor som vittnar om hur det går till när säkerhetspolisen tolkar hur Tunisiens löften till EU ska uppfyllas. Brutalt våld används mot män, kvinnor och barn som inte har gjort något annat än försöka ta sig över Medelhavet.
Därför måste EU sätta stopp för det som för närvarande händer i Tunisien.
Den brittiska tidningen avslöjar allvarliga och systematiska kränkningar av människor som har hamnat i en tunisisk dödsfälla och varken kan ta sig bort eller hem. Journalisterna har talat med kvinnor som utsatts för upprepade våldtäkter och män som torterats och rånats på sina få men livsnödvändiga tillhörigheter. Alla har hört berättelser om gravida och nyförlösta kvinnor som forslats över Tunisiens gränser och de dumpas i öknen utan vatten och mat.
Från Bryssel kommer besvärade bortförklaringar. Förra årets omhuldade ”strategiska partnerskap” mellan EU och Tunisien anses ha blivit en succé. Antalet migranter som lyckats ta sig över Medelhavets centrala delar har enligt Frontex minskat med 61 procent och Italiens Giorgia Meloni, som drev fram avtalet, hyllas över stora delar av Europa och i nästan alla politiska läger. När Storbritanniens Keir Starmer nyligen besökte Rom applåderade han politiken och hoppades på tätt samarbete med Italien i migrationsfrågor.
Uppgörelsen innebär att EU ger Tunisien olika former av ekonomiskt stöd i utbyte mot skärpt bevakning av landets kuster och havsgräns. Och trots att avtalet innehåller en massa fina ord om att mänskliga rättigheter ska respekteras är det tydligen Tunisien – inte EU – som bestämmer vad det innebär.
Redan för ett år sedan vände sig EU:s egen ombudsman, Emelie O´Reilly, till kommissionen och frågade om och i så fall hur EU kontrollerar att unionens bidrag till Tunisien inte missbrukas. Efter evighetslång väntan fick O´Reilly ett antal luddiga besked och hon beslutade därför att fördjupa granskningen. Ombudsmannen, som är känd för att vara tuff men som snart ska avgå, kommer förhoppningsvis publicera sina slutsatser innan hon lämnar sitt uppdrag.
De aktuella artiklarna i The Guardian har också lett till frågor. I ett muntligt svar förra veckan hävdade EU-kommissionens talesperson att unionens pengar inte ska finansiera den kritiserade tunisiska säkerhetspolisen och att stödet ska utvärderas, men att ”Tunisien är ett självständigt land” och kommissionen därför ”förutsätter att landets myndigheter utreder allvarliga anklagelser”. Det är så cyniskt uttryckt att man baxnar.
Trots att avtalet innehåller en massa fina ord om att mänskliga rättigheter ska respekteras är det tydligen Tunisien – inte EU – som bestämmer vad det innebär.
Samtidigt splittras EU:s interna migrationspolitik. Ungern och Nederländerna deklarerar att de inte tänker ta något gemensamt ansvar alls. Regeringarna i Budapest och Haag har begärt undantag från unionens splitternya migrationslagar, som inte ska börja tillämpas förrän 2026.
Dessutom har Tyskland infört möjlighet att göra nationella kontroller utmed hela landets gränser. Tanken är att EU:s största land ska kunna avvisa migranter och asylsökande som kommer resande från andra medlemsstater och sådant smittar. Det väl bara är en tidsfråga innan Frankrike och alla andra EU-länder gör detsamma.
Det pågår alltså ett ganska omvälvande skifte i EU. Vad kommer till slut finnas kvar av den öppna, gränsfria unionen? Medlemsländerna vänder sig inåt och ingen tycks bry sig om hur resultatet blir när alla bara tänker på sitt.
Rimligt vore i stället att EU-länderna, som precis har avslutat ungefär tio års komplicerade förhandlingar om en mer gemensam migrationspolitik, lägger band på sina nationella instinkter. Inget land kan hantera migrationen på egen hand och den som tvivlar kan studera vad som händer i Storbritannien.
De nya gemensamma EU-lagarna är verkligen inte perfekta, men asylrätten ska åtminstone respekteras. I bästa fall kan regelverket skapa ett slags ordning som gör mottagningen av människor på flykt mindre kaotisk och därmed mer human.
Självklart måste EU också ha kontroll över sina yttre gränser, men det borde vid det här laget vara uppenbart att det inte är en bra idé att betala nordafrikanska envåldshärskare för att sköta det uppdraget.
Det minsta man kan begära är att unionen ställer tydliga krav på hur människor på flykt ska behandlas, kontrollerar hur det görs och drar in pengarna om övervåld används.
Cynismen måste bort och EU behöver ta mer gemensamma tag. Kanske kan migrationspolitiken på så sätt bli bättre, men det ser mörkt ut.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Så gick det till när von der Leyen tvingade bort den självmedvetne fransmannen
Annika Ström Melin: Tyskland har tröttnat på sin 70 år gamla roll – och det kan bli farligt
