KOLUMNEN. Annika Ström Melin är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.
Förra veckans EU-toppmöte blev en uppvisning av unionens märkliga förmåga att gå från kris och splittring till snabbt och (nästan) enigt beslut.
EU-ledarna hade räknat med utdragna förhandlingar om EU:s toppjobb, men på torsdag kväll föreslog Emmanuel Macron (som hade annat att tänka på) att diskussionerna skulle fortsätta utan avbrott och sedan gick det fort. Till slut var det bara en regeringschef (Ungerns Orbán, vem annars?) som sade nej till nomineringen av Ursula von der Leyen för en andra period som kommissionens ordförande och ytterligare en (Italiens Meloni) som lade ned sin röst. Sedan kunde EU:s stats- och regeringschefer åka hem en dag tidigare än beräknat.
EU är en formidabel kompromissmaskin och på ytan kan det se ut som om samarbetet fortsätter, nästan som vanligt. Trots att valet till Europaparlamentet innebar att extremhögern gick framåt i flera länder har det hittills inte påverkat politiken på EU-nivå. Uppgörelsen om toppjobben drevs fram av de sedvanliga samarbetspartierna (konservativa EPP, socialdemokratiska S&D och liberala Renew) och kanske räcker deras röster när Europaparlamentets ledamöter ska avgöra om Ursula von der Leyen får fortsätta att leda kommissionen.
Men EU-lugnet är bedrägligt. Alla kunde se hur sammanbitet förbannad Giorgia Meloni var efter toppmötet. Italiens premiärminister förväntar sig säkert att få betalt för att hon lät bli att proteströsta mot de traditionella EU-partiernas kohandel om toppjobben, som gjordes upp före toppmötet. Hon kommer säkert att pressa von der Leyen före omröstningen i Europaparlamentet den 18 juli.
I åtta EU-länder står högerextrema partier redan bakom, sitter med i eller styr regeringarna. Hela Europa kommer att skälva om Frankrike sällar sig till den skaran.
Melonis ilska är begriplig, även för den som ogillar hennes politik. Ska inte alla EU-länders ledare ha samma möjlighet att påverka viktiga beslut på unionens toppmöten?
Jo, i princip är EU ett samarbete mellan jämbördiga europeiska stater. Fördraget stadgar att medlemsländerna har samma rätt att delta i gemensamma beslut (även om rösträtten i ministerrådet är graderad i förhållande till ländernas storlek, liksom antalet mandat i Europaparlamentet). Enbart om EU-länderna kränker demokratin, rättsstatens principer och andra grundläggande värden (fördragets artikel 7, som hittills aldrig har använts) kan deras rätt till inflytande dras in.
Så ser det ut i teorin. I praktiken avgörs många beslut genom förhandlingar bakom kulisserna där alla inte får vara med. Trots politiska skillnader har de stora EU-vänliga partierna till höger, vänster och mitten på så sätt kunnat styra EU-skutan tillsammans.
Extremhögerns framväxt försvårar sådana uppgörelser. I åtta EU-länder står extremt nationalistiska partier redan bakom, sitter med eller styr medlemsstaternas regeringar. Hela Europa kommer att skälva om Frankrike sällar sig till den skaran.
Förra veckans EU-toppmöte kan alltså vara lugnet före stormen. Så länge extremhögerns partier sade nej till EU var det lättare att förklara varför de inte får vara en del av EU-maktens innersta kretsar. Det blir svårare när Italiens bröder, Geert Wilders, Sverigedemokraterna och alla andra på den kanten hävdar att de värnar europeiskt samarbete. ”Jag tänker inte gå i krig mot Bryssel”, försäkrade till och med franska Nationell samlings Jordan Bardella i en längre intervju med Financial Times förra veckan.
Men ingen borde låta sig luras av den nya, mer välpolerade extremhögerns vurm för europeiskt samarbete. Det räcker egentligen med att fundera över vad det betyder när Le Pen, Meloni och Åkesson hyllar ”Europa”, för vad menar de egentligen med det?
Europa är ett geografiskt område, men kan i övrigt betyda nästan vad som helst. För hundra år sedan gjorde till exempel den österrikiske greven Richard von Coundenhove-Kalergi stor succé med boken ”Paneuropa”, där han pläderade för en europeisk federation där kolonierna i Afrika skulle ingå och utnyttjas som råvaruleverantörer. Och 20 år senare, när Hitler truppers hade ockuperat Paris, arrangerades en stor utställning på Grand Palais i den franska huvudstaden där nazisterna beskrev ett ”europeiskt Frankrike” som skulle styras från Berlin.
Det unika med det europeiska samarbete som har vuxit fram efter andra världskriget är att det bygger på erfarenheterna av krig, övergrepp och folkmord i Hitlers rike och utformades som en ideologisk mur gentemot det kommunistiska förtrycket i östra Europa.
Länderna i västra Europa kom därför överens om att införa ett övernationellt skydd för mänskliga fri- och rättigheter (Europakonventionen), inrätta en domstol där staterna kan fällas för brott mot sådana rättigheter (Europadomstolen i Strasbourg) och dessutom överlämna en bit nationell beslutsmakt till gemensamma organ (EU:s föregångare).
Le Pen, Meloni och Åkesson drömmer om ett annat Europa. Deras ledstjärna är oinskränkt nationell suveränitet, vilket skulle leda till samma slags konfrontationer och sönderfall som präglade vår kontinent för 100 år sedan. Den gången ledde extremnationalisternas variant av Europa till katastrof och deras nutida arvtagare tror på idéer som fortfarande utgör en fara för oss alla.
