Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
En otrevlig men skickligt utformad del av Donald Trumps politiska metod är att det kan ligga ett korn av sanning i alla lögner som väller ur honom. Den amerikanske presidenten förvanskar och överdriver ett problem som faktiskt finns och uttrycker sig så skruvat att han får skrattarna på sin sida. Sedan sprids hans hånfulla kommentar i miljoner klipp på världens alla sociala medier.
Titta till exempel på inspelningen av Trumps hotfulla uttalanden om Grönland. ”Vet ni vad Danmark nyligen gjorde för att stärka säkerheten på Grönland? De tillförde en hundsläde”, förklarar Trump inför skrattande journalister ombord på Air force one. ”Det är sant!”, försäkrar den amerikanske presidenten och skrockar. Sedan slår rösten om och blir iskall. ”Vi behöver Grönland för vår nationella säkerhet. EU behöver oss där och det vet de.”
Det där med hundsläden är förstås ett medvetet förlöjligande av Danmark. Trump verkar vara fixerad vid den omtalade danska militära hundpatrullen på Grönland, men det är naturligtvis inte det enda skydd för säkerhet som finns där.
I den gamla världen, där Danmark kunde lita på USA, skulle frågor om Grönland kunna lösas i förhandlingar.
Ändå har Donald Trump en poäng: Grönland står illa rustat i den kamp om makt och inflytande i Arktis som utan tvivel pågår. Danmark har försökt få Nato att bli mer engagerat och i höstas avsatte regeringen i Köpenhamn stora summor för investeringar i bland annat nya system för satellitövervakning på Grönland, men sådana satsningar märks ännu inte på marken.
Att USA kan påverkas av säkerhetsläget på Grönland inser också var och en som tittar på en karta. Men varför utnyttjar inte Trump möjligheten till amerikansk militär närvaro på Grönland som försvarsavtalet från 1951 ger USA? Sedan kalla krigets slut har antalet militärer minskat från omkring 10 000 till 200, men i dagens läge kan en ökning vara rimlig.
I den gamla världen, där Danmark kunde lita på USA, skulle sådana frågor kunna lösas i förhandlingar. EU skulle säkert också bidra med pengar, för trots att Grönland inte är en del av unionen har den självstyrande delen av det danska kungariket redan ett omfattande samarbete med EU som kan utvecklas.
Men med Donald Trump i Vita huset är ingenting som förut. Efter USA:s bortförande av Venezuelas diktator vet världen dessutom att den amerikanske presidenten har fått smak på militära operationer. Den växande lista på länder som får Trump att slicka sig om munnen kan göra vem som helst nervös. När Danmarks statsminister Mette Frederiksen förklarar att USA:s förnyade hot mot Grönland ska tas på största allvar måste hela Europa lyssna.
Hittills har reaktionerna i Bryssel varit oroväckande ängsliga. Sverige och Finland var först med att deklarera sitt stöd för Danmarks och Grönlands ”rätt att besluta om frågor som berör dem”. Några dagar senare, under mötet om Ukraina i Paris (6/1), ställde sig Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Polen, Italien och Spanien bakom ett liknande uttalande som också innehöll en uppmaning om respekt för ”FN-stadgans principer, inklusive suveränitet, territoriell integritet och gränsers okränkbarhet”.
Det var skönt att läsa de orden. Många EU-länder sägs vilja undvika generell och alltför principiellt utformad kritik av Donald Trumps nya säkerhetspolitiska doktrin. Utrikeschefen Kaja Kallas försiktiga kommentar till USA:s militära operation i Venezuela fick till slut stöd av alla medlemsländer – utom Ungern – och i den korta texten hänvisas faktiskt till ”den internationella rätten och FN-stadgan”, men så har den samlade EU-kretsen hittills inte uttryckt sig om Grönland.
EU närmar sig alltså sanningens minut i relationen med USA. För egen del tycker jag att unionens företrädare hittills har lyckats hyfsat väl i den svåra balansgången. Tullavtalet blev ett misslyckande, men när Ryssland driver aggressionskrig i Ukraina var det ändå värt priset att undvika en öppen konfrontation om tullsatser med den nyckfulle amerikanske presidenten. Det kostar att vara beroende av USA.
Att stå upp för folkrätten innebär ett stöd för Ukraina, även om Donald Trump blir arg.
Men någonstans går ändå gränsen för inställsamheten. Om den internationella rättens grundläggande principer överträds kan EU inte hålla tyst. För vad betyder alla högtidliga deklarationer om betydelsen av respekt för suveräna länders territoriella integritet om unionen inte vågar stå bakom grundsatsen när den utmanas av USA? Att stå upp för folkrätten innebär också ett stöd för Ukraina, även om Donald Trump blir arg.
EU-länderna borde dessutom bättre än många andra veta varför samarbete mellan självständiga stater måste bygga på överenskommelser om vilka principer och regler som ska gälla i umgänget. Den gemensamma rättsordningen är EU:s kärna. Utan den skulle unionen snabbt gå upp i rök och antagligen ersättas av en massa öppna konflikter mellan Europas länder.
Detsamma gäller FN-stadgan och alla de konventioner som reglerar samarbetet mellan världens länder. Om den internationella rätten slås sönder kommer jordklotet att bli en oroligare och farligare plats för oss alla.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Det behövdes ingen specialoperation – Marco Rubio är ändå tillfångatagen
Max Hjelm: Vad gör vi om Trump tar över Grönland?
