Överallt i EU:s politiska kretsar talas det om Mario Draghis rapport. Den italienske före detta chefen för Europeiska centralbanken tog i från tårna när han i början av hösten varnade för att EU halkar efter USA och Kina.
Draghis dramatiskt formulerade budskap fick ansvariga politiker att hicka till. De flesta verkar också instämma i hans dystra diagnos av unionens bristande konkurrenskraft och innovationsförmåga, men frågan är vad som händer med italienarens förslag.
Att kommissionens ordförande har lusläst Draghis rapport är uppenbart. I Ursula von der Leyens uppdragsbrev till de nya kommissionärerna hänvisas det till hans slutsatser överallt. Så småningom kan säkert en hel del av hans idéer presenteras som lagförslag från kommissionen.
Draghi vill att EU ska utveckla en mer gemensam försvarsindustri, ändra unionens konkurrensregler, få bort sårbara leverenskedjor, satsa på produktion av kritiska råvaror och göra stora investeringar i bland annat AI, digitalisering och transporter, men den stora frågan är: Hur ska allt detta betalas? Draghi hävdar att det behövs hisnande 800 miljarder euro för att klara nödvändiga investeringar och han vill att en stor del ska finansieras offentligt.
Om detta blir det strid. Tysklands finansminister har redan sagt nej till nya EU-lån och om jag tolkade Ulf Kristersson rätt i EU-nämnden (15/10) kommer samma besked från Sverige. Däremot kan Frankrike och en hel del andra länder nog ställa sig bakom förslag på mer gemensam upplåning.
Men det blir svårt att svara med ett enkelt ja eller nej. Förhandlingar i EU innebär att alla måste ge och ta och för särskilt viktiga satsningar kan unionens samlade styrka nog behövas för att klara finansieringen. I så fall borde Sverige ställa ett annat, men helt nödvändigt krav: Att kontrollen av hur pengarna används blir bättre.
I dag är granskningen helt otillräcklig. Det räcker med att läsa årets rapport från Europeiska revisionsrätten för att inse att något måste göras.
Hur ska medborgarna kunna ha förtroende för EU om unionens bidrag används fel och ingen vet om de stora gemensamma lånen har gjort någon nytta?
Revisorerna varnar för en ”oroande trend” som innebär att andelen fel i de ”underliggande transaktionerna” bakom användningen av EU:s budget har ökat och nu uppgår till 5,6 procent, högre än på många år. Dessutom påpekar revisorerna att kontrollen av den gigantiska lånefinansierade återhämtningsfonden som sjösattes efter pandemin präglas av ”systembrister”.
Hur ska medborgarna kunna ha förtroende för EU om unionens bidrag används fel och ingen vet om de stora gemensamma lånen har gjort någon nytta? I slutändan är det skattebetalarna som står för kalaset.
Att göra något åt problemen är förstås, som så ofta i EU, lättare sagt än gjort. Unionens speciella konstruktion innebär att medlemsstaterna och de gemensamma institutionerna delar på makt och ansvar. Det är en komplicerad beslutskarusell med många glipor där pengar kan sippra ut både här och där.
Först skickar medlemsstaterna in EU-medlemsavgiften (nationella skattepengar) till kommissionen, som förvaltar den gemensamma budgeten. Sedan skickar kommissionen tillbaka en hel del (80 procent av budgeten) som bidrag till jordbruk och annat och då är det nationella myndigheter som sköter utbetalningarna och ansvarar för att det sker på rätt sätt.
Användning och kontroll av EU-pengarna är alltså i huvudsak nationell, men EU:s revisionsrätt granskar att utbetalningarna har skett enligt gällande regler. Fel som upptäcks kan vara stora eller små och sammanfattas i den ”felprocent” som redovisas varje år och som alltså har blivit allt större.
Revisionsrätten letar alltså inte i första hand efter fusk. Om misstänkta bedrägerier ändå upptäcks överlämnas sådana fall till Olaf, kommissionens bedrägerienhet, eller EPPO, EU:s ganska nya åklagarmyndighet.
Det är helt obegripligt att EU-länder som tar emot unionens bidrag inte behöver vara medlem i EPPO.
Men där kan det ta stopp igen. Om missbruk med EU-pengar avslöjas kan ett medlemsland som står utanför EPPO (sedan Sverige till slut gick med är det för närvarande bara Ungern, Danmark och Irland) inte tvingas att väcka åtal mot den som misstänks för brott. Det är helt obegripligt att EU-länder som tar emot unionens bidrag inte behöver vara medlem i EPPO.
Och när det gäller återhämtningsfonden anser alltså Revisionsrätten att det finns systematiska brister, som innebär att det är näst intill omöjligt att veta om pengarna har gjort nytta. Fondens bidrag och lån är inte öronmärkta, utan har betalats ut som en klumpsumma och därmed blivit ett slags budgetstöd till medlemsländerna.
Innan pengar ur återhämtningsfonden beviljades skulle medlemsstaterna skicka in detaljerade nationella ansökningar. Men för att kunna veta vad som sedan hände krävs det särskilda, komplicerade granskningar.
Så kan vi inte ha det. Hur det än går med Mario Draghis förslag borde alla kunna vara överens om att det krävs bättre kontroll av pengarna innan unionen tar nya gemensamma lån.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Envåldshärskarnas övergrepp ska inte betalas med EU-pengar
Annika Ström Melin: Så gick det till när von der Leyen tvingade bort den självmedvetne fransmannen
