Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Marine Le Pen såg spänd ut under intervjun i fransk tv på kvällen efter den franska domstolens utslag. Hon hävdade att hon var lycklig, men verkade pressad. Tre gånger har hon försökt bli Frankrikes president och tre gånger har hon misslyckats. Nu ställer hon upp en fjärde gång, men trots att hennes opinionssiffror för närvarande är höga kan 2027 års presidentval mycket väl leda till ännu en förlust.
En högre rättslig instans har dömt Le Pen för missbruk av offentliga medel, men domen som har mildrats något från första instans ska överklagas. Le Pen behöver inte bära elektronisk fotboja innan den sista rättsliga prövningen är över och därför går hon till val på ”dubbel valsedel” och lovar att utse Jordan Bardella till premiärminister om hon väljs till Frankrikes president. Kampanjen ”börjar ikväll”, förklarade hon under intervjun i franska tv-kanalen TF1 och försökte se stursk ut.
Det låter som ett trassligt upplägg, på många sätt. Vad händer om Le Pens överklagande inte leder till frikännande, utan fotboja under valrörelsens sista månader? En presidentkandidat i husarrest lockar nog få utanför den innersta, allra mest lojala kretsen. Frågan om vem som egentligen företräder Nationell samling kommer också att förfölja Le Pen. Under nästan ett år har Bardella förberett sig på att ta över hennes roll och han verkar ha gillat det allt mer. Han har också visat sig stå för en delvis annan politik än Le Pen.
Trots alla försäkringar om motsatsen finns det en spricka mellan Le Pen och Bardella som säkert kan djupna
Det gäller till exempel löftet om återställd, sänkt pensionsålder. Bardella har förklarat att han ”ser över” partiets politik i den frågan, men hur blir det nu? Bardella avfärdar också talet om beskattning av ”övervinster” och upprepar aldrig Le Pens mantra om att Nationell samling ”varken är vänster eller höger”. Bardella flirtar med näringslivet och den traditionella franska högern och på egen hand skulle han säkert kunna locka borgerliga väljare som tidigare aldrig kunnat tänka sig att rösta på ett parti som företräds av Le Pen. Bardella tyngs inte av efternamnet som för evigt är kopplat till pappa Jean-Marie Le Pen, som grundade Nationell samlings föregångare tillsammans med fascister och tidigare SS-soldater. Trots alla försäkringar om motsatsen finns det alltså en spricka mellan Marine Le Pen och Bardella som säkert kan djupna.
Bardella har också försökt slipa ned partiets vassa kanter i Europapolitiken. Le Pen föraktar det hon anser vara politikens etablissemang, och dit hör den traditionella europeiska högern. Hennes bästa europeiska vänner är i stället politiker som Nederländernas Geert Wilders, Ungerns Viktor Orbán och andra extremnationalistiska figurer som tillhör gruppen Patrioterna i EU-parlamentet.
Under vårens många resor har Bardella valt en annan väg. Han talar vänligt med den tyske förbundskanslern i Berlin, stärker relationerna med premiärministrarna i Rom och Bryssel och anstränger sig för att få polska Lag och rättvisa att tro på Nationell samlings senkomna kritik av Rysslands krig i Ukraina. Det har spekulerats om att Bardellas nästa steg skulle vara att bryta med Patrioterna och ansöka om medlemskap i ECR, som är den italienska premiärministern Giorgia Melonis – och Sverigedemokraternas – sammanslutning i EU-parlamentet, men efter Le Pens besked lär det inte ske.
En presidentkandidat i husarrest lockar nog få utanför den innersta, allra mest lojala kretsen
När det gäller själva innehållet i EU-politiken är Le Pen och Bardella samtidigt överens om huvuddragen, men det leder inte automatiskt till valframgång. Den som laddar ned partiets EU-program inser att Nationell samling inte planerar för någon tebjudning i Europa, utan siktar på en omfattande omvandling som skulle försvaga EU ch leda till alla möjliga dispyter.
Att halvera Frankrikes EU-avgift, vilket enligt Bardella står högst upp på listan, skulle till exempel orsaka raseri i Berlin. Att införa ”franska elpriser”, och överge unionens energisamarbete, skulle också leda till bittra strider. National samling vill dessutom inrätta franska gränskontroller, vilket skulle förstöra den inre marknaden, och partiet säger nej till Ukrainas och andra ansökande länders möjlighet att bli EU-medlemmar. Vad händer då med försöket att bygga en ny struktur för europeisk säkerhet? I ett Europa som faller isär är det lätt att föreställa sig hur bråk om enskilda frågor kan eskalera till något mycket värre.
På längre sikt eftersträvar Nationell samling dessutom en institutionell nedmontering av EU. Kommissionen ska bli ett maktlöst sekretariat, medlemsländernas vetorätt försvaras och EU-rättens företräde framför nationella lagar försvinna. Om detta blir verklighet skulle unionen förvandlas till en maktlös diskussionsklubb och av dagens EU skulle inte särskilt mycket finnas kvar.
I en tid när Europa pressas av Ryssland, USA och Kina är sådan politik inte särskilt populär. Se bara hur det har gått för Len Pens vänner i Nederländerna och Ungern, där Wilders och Orbán redan har röstats bort från makten. En Le Pen ger aldrig upp, brukade pappa Jean-Marie säga och den inställningen förklarar säkert en del av dotterns desperation. Men förhoppningsvis är Marine Le Pens karriär som Europas högerextrema drottning snart över.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Nej tack till superstat – men härligt med frisk luft i den sömniga svenska EU-debatten
Annika Ström Melin: Ingen tvingar Sverige att bygga otäcka deportationsläger på andra sidan jordklotet




