Under flygresan hem från i New York tänker jag på min farmor, bonddottern från norra Skåne. I början av 1900-talet emigrerade tre av hennes syskon till USA och jag vet att hon aldrig kom över saknaden efter sin högt avhållna storasyster.
Något lättare är det för mig. Min son flyttade från Sverige för drygt tio år sedan, men tack och lov går det att ha fortsatt kontakt. Resan över Atlanten tar bara omkring sju timmar och ett samtal kostar nästan ingenting. Ändå förstår jag min farmor så väl, för det är omöjligt att fylla det tomrum som en älskad emigrant lämnar efter sig.
När planet lyfter från Newark är jag också fylld av en otäck föraning om att Donald Trump kan vinna ganska stort i presidentvalet.
Under vår sista dag i New York följde vi delar av en illavarslande direktsändning från Trumps kampanjmöte på Manhattan. Åhörarna verkade ha segervittring och ylade lyckligt när någon av de självsäkra skrytmånsar som avlöste varandra i talarstolen vrålade rasistiska, kvinnofientliga och hämndlystna slagord.
Ungern ses som en förebild för en amerikansk president med auktoritära ambitioner.
Det finns verkligen många skäl att vara nervös över det som sker i USA, men när vi landar i Stockholm tänker jag (som vanligt) mest på Europa. Alla vi som oroas över att Donald Trump ska återvända till Vita huset borde fundera över att en hel del av det han vill göra i USA redan är europeisk verklighet.
Sedan Trump förlorade det senaste presidentvalet har amerikanska republikaner studerat den illiberala omvandlingen av Ungern. ”Om Trump segrar i presidentvalet kommer Republikanerna troligen att anpassa Orbáns metoder till amerikanska förhållanden för att få slut på det de anser vara den liberala statsapparaten och det civila samhället”, skriver forskaren Jeremy Shapiro i en rapport från ECFR, European council on foreign relations. Ungern ses med andra ord som en förebild för en amerikansk president med auktoritära ambitioner.
Också när det gäller migrationspolitiken kan Trump lära av Europa. Italiens premiärminister har visat vägen för en politik som nyligen ansågs extrem, men numera omfamnas av en lång rad europeiska regeringschefer. USA kanske kan skicka pengar till en auktoritär ledare som Maduro för att få stopp på flyktingströmmen från Venezuela? Eller betala honom för att upprätta läger för så kallad asylprövning?
Européer som förfasar sig över Donald Trump kan alltså börja med att försöka sopa rent framför egen dörr. Att Viktor Orbán kan utnyttja EU:s rullande ordförandeskap för att undergräva och försvaga EU:s gemensamma politik gentemot Ryssland är till exempel helt bedrövligt.
Det är skönt att statsminister Ulf Kristersson reagerar, men samtidigt märkligt att ingen hindrade Ungerns premiärminister från att åka till Georgien och lyckönska Putins georgiske vän till en valvinst som bygger på omfattande rysk påverkan. Orbáns agerande ökar risken för att Ryssland lyckas göra EU:s nästa stora projekt – utvidgningen – till ett präktigt misslyckande.
EU:s storslagna vision är att inte bara Ukraina, utan också Moldavien, Georgien och alla länder på västra Balkan ska kunna bli medlemmar, om de vill och uppfyller de krav som gäller. Men valen i Moldavien och Georgien visar hur lätt opinionen i de ansökande länderna kan manipuleras av rysk skrämselpropaganda. På så sätt kan unionens magnifika framtidsplaner slås i tusen bitar.
Sverige och Europa har verkligen anledning att frukta följderna av Donald Trumps politik, men när jag har packat upp mina amerikanska resväskor känner jag mig framför allt orolig över min egen del av världen.
EU-kommissionens senaste rapport om utvidgningen visar också att alla länder som förhandlar om medlemskap fortfarande har omfattande problem med korruption och bristande respekt för rättsstatens principer. Om EU ska överleva kan sådana stater inte bli medlemmar.
För att en kommande utvidgning ska bli möjlig behövs dessutom skärpta regler för beslutsfattandet i EU, annars kan en jättelik union med upp till 35 medlemmar lamslås av nationella bromsklossar. Men hittills har EU inte visat några tecken på inre reformvilja.
Det gungar alltså redan under EU:s stora framtidsplan. Och om Donald Trump väljs till USA:s nästa president skulle han förstås älska att sticka hål på EU:s dröm om att bli en ännu större och geopolitiskt starkare union.
Trump applåderade Brexit och vill naturligtvis ha ett fortsatt splittrat Europa, helst med en ännu svagare gemensam röst i världspolitiken. Det skulle ge honom större utrymme att styra och ställa som han vill.
Sverige och Europa har verkligen anledning att frukta följderna av Donald Trumps politik, men när jag har packat upp mina amerikanska resväskor känner jag mig framför allt orolig över min egen del av världen.
Det väller fram rapporter och information om de senaste turerna i den amerikanska valkampanjen överallt, men varför är det så tyst om allt det som samtidigt händer i Europa? Titta er omkring. Det finns mycket att uppröras över och ta itu med på vår europeiska hemmaplan.
Läs mer:
Annika Ström Melin: EU-topparna lockas av nya enorma lån – då krävs kontroller av hur pengarna används
