Ingen amerikansk president, utom möjligen John F Kennedy, har älskat EU. Men aldrig tidigare har den komplicerade men samtidigt nära relationen över Atlanten varit så usel som nu.
Donald Trump begriper sig inte på EU:s konstruktion, ogillar unionens politik och vill inte ha en tät transatlantisk förbindelse. EU:s ledare måste inse att den självgode presidenten i Washington har gjort slut på den långvariga relationen och se framåt.
Den som blir lämnad av en destruktiv partner ska inte sörja. Om Europa tar sig samman kan det brutna transatlantiska förhållandet i stället stärka det europeiska samarbetet. Ett sådant mönster har faktiskt präglat kontakterna mellan USA och EU, ända från början.
Starten blev inte alls bra. ”En förbannad kartell, det värsta jag har hört talas om i hela mitt liv”, fräste den amerikanske utrikesministern Dean Acheson i maj 1950, när han fick veta vilka planer Frankrike hade.
USA:s utrikesminister var på väg till ett Natomöte i London. Under mellanlandningen i Paris träffade Acheson den franske utrikesministern Robert Schuman som avslöjade att Frankrike tillsammans med Västtyskland tänkte upprätta en europeisk kol- och stålgemenskap, det som blev EU:s föregångare.
Den som blir lämnad av en destruktiv partner ska inte sörja.
Achesons ilskna reaktion var en besvikelse för Schuman, som hade förväntat sig applåder. Frankrikes utrikesminister kallade därför på Jean Monnet, den idérike, självmedvetne fransmannen med de många kontakterna, som hade utarbetat Schumans plan och kände Acheson sedan tidigare.
Monnet lyckades övertyga USA:s utrikesminister om att Frankrikes förslag i grunden inte alls handlade om kol och stål, utan Europas enighet, och det gillade Acheson. På den tiden ville USA att Europas länder skulle samarbeta för att kunna stå på egna ben.
Sedan dess har den transatlantiska relationen pendlat mellan närhet och distans.
Ibland har USA fruktat europeisk enhet, ibland önskat mer. Ibland har Europa markerat avstånd till USA, ibland försökt förbättra relationen. På så sätt har det transatlantiska förhållandet också påverkat EU:s utveckling.
Ofta har samarbetet i EU stärkts när relationen med Washington har varit spänd. Ett exempel är utvecklingen av utrikespolitiken.
I sin avhandling från 2005 visar statsvetaren Maria Strömvik att EU-länderna mellan 1970 och 2003 blev bättre på att hålla ihop i utrikesfrågor när de var oense med USA. I samband med till exempel oktoberkriget 1973, Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979, Libyenkrisen i mitten av 1980-talet och Irakkriget 2003 togs stora kliv på väg mot en mer EU-gemensam politik.
Nu sker något liknande. Sällan har jag hört så många appeller för att EU ska gå sin egen väg som efter Donald Trumps installation som amerikansk president.
Ursula von der Leyen verkade till exempel inte alls särskilt nedstämd när hon talade i Davos förra veckan. Av den utdragna lunginflammation som plågat henne under flera veckor efter nyår märktes inte ett spår.
Ofta har samarbetet i EU stärkts när relationen med Washington har varit spänd.
Kommissionens ordförande verkade stark och pigg och uppträdde med befriande europeisk självsäkerhet.
Hon lovade fortsatt stöd till Ukraina, pläderade för en mer gemensam europeisk kapitalmarknad, försvarade unionens klimatpolitik och ”våra värderingar”, samt påminde om att världen är större än USA. EU har nyligen undertecknat uppdaterade eller nya handels- och samarbetsavtal med Schweiz, Mexiko och Mercosur. Och årets första resa för von der Leyen går till Indien.
När USA vänder sig inåt öppnas nya dörrar för EU, men hur det går är förstås en annan sak. Frankrike säger till exempel fortfarande nej till överenskommelsen med Mercosur och när det gäller klimatpolitiken anser Polen och flera andra länder att EU har gått för långt.
Striden forsätter alltså, men den politiska vinden vänder långsammare här än i USA.
EU:s komplicerade organisation gör att maktöverföringen sker gradvis, i takt med de många nationella valen. Det gör den samlade politiken diffus och svårare för väljarna att utkräva ansvar för, vilket är unionens svaghet – men samtidigt dess styrka.
Det europeiska förhandlingsmaskineriet är trögt och ganska oåtkomligt, och det förhindrar dramatiska, totala genomslag för den ena eller den andra politiska strömningen. Under ytan sker samtidigt långsamma förändringar.
Titta till exempel på det som händer i Frankrike. Socialistpartiet har äntligen struntat i den otrevlige Jean-Luc Mélenchon och börjat tala med den nye premiärministern, mittenpolitikern Bayrou, och därmed räddat landet från ännu en regeringskris.
Den amerikanska presidentens högerextrema europeiska vänner hör trots allt till en minoritet på vår kontinent. Om de demokratiska partierna i den politiska mitten håller ihop blir Europa starkare och vi behöver inte vara så fixerade vid Donald Trump.
Ge därför inte upp om Europa. I den nya värld där USA:s president anser sig ha rätt att grabba åt sig allt han vill ha är alla europeiska länder ganska små, och därför behöver vi varandra mer än någonsin.
I bästa fall kan Trumps nationellt inåtvända politik bli en skjuts för det europeiska samarbetet.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Vem vill bli avskydd i dag – men älskad när det är dags att skriva dödsrunan?
Lisa Magnusson: Varför försöker kristna göra Jesus till en trendig influerare?
