Fjäsket för Donald Trump under Natomötet i Haag var plågsamt att följa, men det var nästa värre att lyssna på presskonferenserna efter EU-toppmötet dagen därpå (26/6). Stämningen kändes så uppgiven.
Förhandlingarna om Trumps aggressiva tullar verkar till exempel inte alls gå bra. Slutdatum närmar sig och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz anser att EU krånglar till saker och ting och borde göra upp med USA så snart och snabbt som möjligt. I den nya amerikanska världsordningen tycks många EU-ledare hålla med honom om att det är farligt och dumt att trotsa USA.
De borde därför läsa en intervju med USA:s vicepresident, som publicerades i den högervridna nättidningen Unherd i mitten av april. Tänk att JD Vance – av alla människor – ska vara den som levererar några sanningens ord om behovet av europeisk enhet och självständighet.
”Jag tycker att många europeiska länder hade rätt när det gällde vår invasion av Irak”, förklarade Vance när han fick frågor om USA:s beslut att gå in militärt för att störta Iraks diktator Saddam Hussein våren 2003. ”Om européerna hade varit lite mer självständiga, och lite mer villiga att stå upp för sin ståndpunkt, så kanske hela världen skulle ha räddats från den strategiska katastrof som den USA-ledda invasionen av Irak innebar”, hävdade Vance.
I den nya amerikanska världsordningen tycks många EU-ledare hålla med om att det är farligt och dumt att trotsa USA.
Den amerikanske vicepresidenten påstår alltså att USA:s misslyckade invasion av Irak delvis var Europas ansvar, eftersom protesterna mot de amerikanska krigsplanerna inte var tillräckligt kraftfulla. Det är en magstark slutsats, men innehåller faktiskt ett korn av sanning.
Visst, Tyskland och Frankrike och en hel del andra länder i Europa protesterade mot USA:s krigsplaner. Vi som var med på den tiden glömmer inte hur ursinnig Jacques Chirac var när han dömde ut tanken på en invasion. Frankrikes dåvarande president varnade för idén att med våld störta Saddam Hussein och förklarade i februari 2003 att han tänkte lägga in sitt lands veto i FN:s säkerhetsråd.
Men USA struntade i FN, fick med sig Storbritannien och ett antal andra europeiska länder och därför kunde EU inte säga någonting gemensamt om det som hände i Irak. Att ett enat Europa skulle ha lyckats stoppa den amerikanska invasionen verkar inte särskilt sannolikt, men splittringen bidrog utan tvivel till USA:s självsäkerhet.
Parollen ”från Berlin till Bagdad”, som skanderades av president Buschs neokonservativa rådgivare under 2000-talets början, var så uppåt väggarna fel.
Europa skulle också ha kunnat ge USA:s dåvarande president en nyttig europeisk läxa om vad som krävs för att störta en diktatur. Den märkliga parollen ”från Berlin till Bagdad”, som skanderades av USA:s president George W Buschs neokonservativa rådgivare under 2000-talets början, var så uppåt väggarna fel.
Idén bakom slagordet var att USA hade fått bort Berlinmuren, och därmed demokratiserat hela östra Europa, och därför skulle kunna göra något liknande i Irak. I denna förvridna historieskrivning ansågs USA:s president Ronald Reagan ha satt punkt för den europeiska kommunismen när han talade i Berlin sommaren 1987. Om bara Saddam Hussein störtades skulle demokratin kunna spridas, på samma nästan magiska vis som i östra Europa, i hela Mellanöstern! Så ytligt och okunnigt gick alltså tankarna i Washington.
Den bästa sågningen av denna självgoda neokonservativa teori har gjorts av den amerikanska historiken Mary Elise Sarotte, författare till en magnifik studie av den komplexa händelseutveckling som ledde till Berlinmurens fall (”The collapse: The accidental opening of the Berlin wall”). Sarotte slår fast att den europeiska kommunismens dramatiska kollaps under hösten 1989 var kulmen på en omvälvning som hade pågått under lång tid och i huvudsak kom inifrån. Det var ingen utländsk makt som hackade sönder muren i Berlin.
Europa skulle kunna ge USA:s president en nyttig europeisk läxa om vad som krävs för att störta en diktatur.
Att omvälvningarna sedan plötsligt gick så snabbt, och blev så i huvudsak fredliga, berodde till stor del på att organisationer som tjeckiska Charta 77 och den oberoende polska fackföreningsrörelsen Solidaritet hade berett väg för demokrati under lång tid. När de kommunistiska diktaturerna föll fanns det människor som var beredda att ta över och ta ansvar.
Trots det har övergången från diktatur till demokrati, och från planekonomi till marknadsekonomi, inte varit lätt i östra Europa. Men jämfört med följderna av den USA-ledda invasionen av Irak är resultatet en solskenshistoria.
USA skulle göra Irak demokratiskt och få ett snabbt slut på terrorismen, men invasionen ledde i stället till ett utdraget och blodigt krig, antagligen fler än hundratusen döda, en enorm flyktingström till Europa och framväxten av nya och allt mer brutala terrorgrupper.
Donald Trump verkar för närvarande ha slutat drömma om en motsvarande ”regime change” i Iran, men vem vet om han ändrar sig? Skulle han åter få för sig att ayatollorna i Teheran ska bombas bort borde Europas ledare för en gångs skull lyssna på JD Vance.
I intervjun med Unherd hävdar Vance att det ”vore bra för USA” om Europa var ”mer självständigt” och inte ”ständigt uppträder som en vassal till USA inom säkerhetspolitiken”. Trist att europeiska ledare ska behöva påminnas om en så självklar sak av USA:s vicepresident.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Likt en dåre fortsätter Sverige att svara fel på frågan om brott
Elias Rosell: Gröna satsningar spricker – det är ingen klimatkatastrof
