Under det senaste året har jag suttit på en lång rad seminarier och lyssnat på forskare som har idéer om hur EU:s kommande utvidgning ska bli verklighet. Tyvärr begriper jag fortfarande inte hur det ska gå till.
EU:s plan är vacker, men också oroväckande. Mellan ord och politisk verklighet glappar det betänkligt.
Menar unionen verkligen allvar med att dörren i princip är öppen för upp till tio nya medlemmar? Den besvikelse och ilska som i annat fall kan uppstå i länder som hoppas på medlemskap kommer inte att vara något att leka med.
I kön står Ukraina, Moldavien, Georgien, Montenegro, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina, Albanien, Kosovo och Turkiet. Samtalen med regeringen i Ankara är lyckligtvis frysta sedan länge, och med den i Tbilisi sedan i somras, men alla på listan är så kallade kandidatländer och förhandlingarna med Montenegro närmar sig slutet.
Snart kan det alltså bli allvar. Rent formellt står också samtliga EU-ledare bakom den storslagna planen. I slutsatserna efter EU-toppmötet i december förra året välkomnades ”den nya dynamik” som präglar ”utvidgningsprocessen”.
Men alla vet att det där inte är sant. EU:s stats- och regeringschefer ger sken av att vara överens, men under ytan finns stora motsättningar. Många länder vill egentligen inte alls att unionen ska växa.
Den ”process” som rullar på är i huvudsak styrd av kommissionen. EU-ländernas politiskt valda ledare, som bestämmer hur det blir, vill helst skjuta på avgörande beslut så länge som möjligt.
De misstänker antagligen, med viss rätt, att deras väljare inte är särskilt förtjusta. De upprepar därför som ett mantra att förhandlingarna som pågår är ”meritbaserade”, vilket låter som en försäkran om att det kommer att ta evigheter innan de ansökande länderna klarar EU:s krav. Att ingen därför behöver bekymra sig om utvidgningen.
Men det är en riskfylld strategi. EU har uppmuntrat Ukrainas och övriga kandidatländers förhoppningar om medlemskap, och det finns naturligtvis en gräns för hur länge de vill och orkar vänta.
EU har också eget intresse av att utvidgningen blir av. Rysslands invasion av Ukraina har skakat om Europa och med en aggressiv rysk granne behövs så mycket europeisk enighet som möjligt, inte splittrande gränser. Då kan inte EU hålla kandidatländerna i en ändlös långbänk.
Tillväxtkurvorna i de åtta tidigare kommunistländerna i östra Europa, som blev EU-medlemmar 2004, ger besked om vilken mirakelkur unionens bidrag i kombination med den öppna inre marknaden har varit.
EU:s tidigare utvidgningar visar dessutom att samarbetet har stor betydelse för ekonomi och välfärd. Tillväxtkurvorna i de åtta tidigare kommunistländerna i östra Europa, som blev EU-medlemmar 2004, ger besked om vilken mirakelkur unionens bidrag i kombination med den öppna inre marknaden har varit. Hela Europa har tjänat på att folk har fått det bättre.
Men vi vet också vad som hände i Ungern. Viktor Orbán har gjort landet så auktoritärt att det inte länge uppfyller de krav på demokrati och rättsstatens principer som ställs på nya medlemmar. Ingen har heller glömt hur Storbritannien reagerade på den obegränsade migrationen efter den stora utvidgningen 2004.
Att EU:s nya planer leder till farhågor av olika slag är därför begripligt.
Hur mycket kommer utvidgningen att kosta och hur fri kommer rörligheten för människor i de nya medlemsländerna att bli? Hur ska rättsstatens principer skyddas och korruption förhindras i länder som knappt har lärt sig vad demokrati innebär? Kan en jätteunion behålla beslutskraften eller förvandlas till ett europeiskt FN där det antas tjusiga, men för praktisk politik rätt betydelselösa, deklarationer?
Hittills är det framför allt forskare som har ägnat sig åt sådana frågor. Det finns gott om intressanta studier och rapporter, bland annat från Sieps, Svenska institutet för europapolitiska studier, men ansvariga politiker måste också börja tala allvar med sina väljare.
En av senaste opinionsmätningarna, från Statista hösten 2024, visar på ett starkt stöd för fortsatt EU-utvidgning i länder som Litauen (77 procent), Spanien (74) och Kroatien (72), men betydligt svagare i till exempel Österrike (29), Frankrike (35) och Tyskland (42).
Därför kan inte EU-politiker som tror på utvidgningen fortsätta att gömma sig bakom tal om ”meritbaserad” process.
De måste börja argumentera för sin ståndpunkt, berätta varför de anser att EU skulle må bra av att få fler medlemmar och försöka svara på de svåra frågorna. På så sätt kan de försöka övertyga tvivlande EU-politiker och ge väljarna en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning som bygger på annat än rädsla och förutfattade meningar.
Annars dröjer det säkert inte särskilt länge innan ett antal EU-ledare börjar använda sin vetorätt för att bromsa utvidgningen. De kommer att få många möjligheter till det.
Under förhandlingarnas gång krävs för det första enhet på EU-sidan inför varje steg, när ett nytt så kallat kapitel ska öppnas. När – eller om – allt är klart räcker det sedan att en enda medlemsstat säger nej för att hindra anslutningen av nya EU-länder. I till exempel Frankrike och Nederländerna kan det dessutom bli folkomröstningar.
På så sätt kan det bli platt fall för den grandiosa planen. Och det vore förödande för EU:s trovärdighet och framtid.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Därför tar jag anklagelserna om landsförräderi med ro
Annika Ström Melin: Utrikesministerns blunder visar varför EU:s utrikespolitik är så svag
