Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Världen gungar och därför kändes det fint att Kanadas premiärminister Mark Carney skulle komma på EU-besök. Äntligen skulle det bli glada miner och omfamningar mellan två parter som försvarar demokratin, försöker hålla Vladimir Putin, Donald Trump och Xi Jinping stången – och vill bygga en ny, pragmatisk världsordning som bygger på tillförlitliga samarbetsavtal mellan likasinnade länder för att stormakterna inte ska kunna bestämma allt. Det var alltså upplagt för ett riktigt kramkalas, men i stället blev det en ganska trasslig tillställning.
En olycksbådande diplomatisk fnurra uppstod redan innan Mark Carney hade landat. Som första utländska regeringschef var den kanadensiska premiärministern bjuden till EU-parlamentet i Strasbourg för att lyssna på EU-kommissionens ordförande Urusla von der Leyens årliga linjetal, vilket tydligen skulle tolkas som en stor ära.
Dagen efter von der Leyens framträdande skulle Carney hålla ett svarstal, men då kunde kommissionens ordförande tyvärr inte vara på plats i Strasbourg, meddelades det, eftersom hon hade annat för sig i Bryssel. Kanadensiska diplomater lät förstå att detta uppfattades som oartigt – vilket det var. Så behandlar man inte en uppskattad gäst. Ursula von der Leyen tvingades ändra sina planer.
Riktigt vad som hände sedan är inte klarlagt, men kanske fick kommissionens ordförande en uppenbarelse. Såg hon plötsligt en helt ny och vacker form av tätt samarbete framför sig? Antagligen ville hon visa hur värdefull hon anser att relationen mellan EU och Kanada är. Syftet var gott, men det blev inte alls bra.
Så behandlar man inte en uppskattad gäst. Ursula von der Leyen tvingades ändra sina planer.
Mitt under linjetalet onsdagen den 16 september lanserade von der Leyen erbjudandet att låta Kanada bli associerad medlem i EU, och överraskningseffekten blev närmast total. Enligt tidningen Politico hade idén inte förankrats i EU:s huvudstäder och inte heller tagits upp när kommissionens ordförande nyligen träffade EU-ländernas ambassadörer under en lunch i Bryssel.
Ändå blev det först stormande applåder i EU-parlamentet. ”Jag älskar Europa och jag älskar Kanada. Jag tror på den här relationen”, förklarade EU-parlamentarikern Tomas Tobé (M) under debatten efter von der Leyens tal. Socialisten Chloé Ridel jublade också över Carney ”som personifierar motståndet mot Trump” och en stor majoritet i EU-parlamentet verkade väldigt entusiastiska.
Men det dröjde inte länge innan det dök upp frågor och invändningar. Bakom kulisserna i EU-parlamentet fanns kanadensiska journalister, som var på Carneys resa, och de var förbluffade. Aldrig hade de hört landets premiärminister förespråka ett associerat medlemskap med EU. Tvärtom, förklarade de, hade Carney brukat undvika sådana kontroversiella begrepp eftersom självbestämmande är ett kärnvärde för landet som försöker försvara sig mot Donald Trumps USA. I en intervju med Financial Times, som publicerades dagen före von der Leyens tal i Strasbourg, talade Carney i stället om att Kanada eftersträvar ett fördjupat samarbete och en ”unik allians” med EU.
Aldrig hade kanadensiska journalister hört landets premiärminister förespråka ett associerat medlemskap med EU.
Reaktionerna från andra sidan Atlanten lät inte heller vänta på sig. ”Vi kommer ALDRIG att bli USA:s 51:s delstat. Och vi kommer ALDRIG att bli EU:s 28:e medlemsstat”, twittrade Pierre Poilievre, ledare för det konservativa partiet i Kanada, och Carneys inrikespolitiska motståndare. Senare på kvällen, när Donald Trump hade vaknat, kom dessutom hotfulla utspel från USA:s president. I EU-ländernas huvudstäder var kommentarerna få och sammanbitna. ”Vi behöver fundera på detta”, morrade talespersonen för regeringen i Berlin.
Det är inte första gången som EU:s medlemsländer ilsknar till över Ursula von der Leyens sätt att ställa sig i spetsen för EU. Faktum är att det inte är kommissionens ordförande, utan medlemsstaterna, som bestämmer vilka länder som ska släppas in i EU och på vilket sätt. Att von der Leyen ibland har lyckats ta viktiga initiativ i frågor som egentligen inte ligger på hennes bord kan ha gjort henne lite för styv i korken.
Sanningen är dessutom att det inte finns något som kallas associerat medlemskap. EU:s fördrag reglerar vad ett medlemskap innebär och vad som krävs av länder som vill bli en del av unionen. I övrigt har EU en lång rad samarbetsformer med andra länder – associationsavtal, handelsavtal, partnerskapsavtal, EES-avtal – men associerad medlem? Nej, någon sådan mellanform existerar inte, i alla fall inte än.
När onsdagen var över verkade det vara rätt frostigt på många håll i EU, men lyckligtvis fanns det en vuxen man kvar i Strasbourg. När Mark Carney framträdde i EU-parlamentet på torsdag förmiddag lyckades han med ett inspirerande och elegant formulerat tal hjälpa Ursula von der Leyen ur den knipa hon själv försatt sig i. Han välkomnade hennes initiativ, men tog inte orden ”associerat medlemskap” i sin mun. Kanada vill ha ett djupt samarbete med EU och ”det ska vi bygga tillsammans”, slog Carney fast. Han gav på så sätt Ursula von der Leyen chans att göra om och göra rätt. Det viktiga är att EU och Kanada krokar arm, inte vad relationen kallas.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Varför låtsas politikerna att väljarna är dummare än de är?
Annika Ström Melin: Pinsamt fel om EU när nya medborgare ska undervisas om Sverige
