Den senaste tiden har EU-kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen, visat sig vara en skicklig och iskall maktspelare. Hon har pressat flera länder att ändra sina nomineringar till kommissionen och det blev nästan som hon ville.
Flera medlemsstater gick till slut med på att utse en kvinna, trots att de inledningsvis valt en man, och den nya kommissionen består därför av elva kvinnor. Inte jämställt, men fler än om von der Leyen hade avstått från att försöka styra och ställa.
Mest uppseendeväckande är att hon vågade ge sig på Paris. Det visar hur försvagad Frankrikes president har blivit.
I Bryssel har det sedan länge snackats om att von der Leyen inte står ut med den franske kommissionären Thierry Breton. Men berättelserna om hur det gick till när den självmedvetne fransmannen tvingades bort är lika spännande som en bra tv-serie.
Flera europeiska tidningar redogör för de åtskilliga gånger som Breton har utmanat kommissionens ordförande under den gångna mandatperioden. Mest häpnadsväckande var hans öppna misstroendeförklaring när Ursula von der Leyen skulle utses till toppkandidat för EPP, det konservativa och kristdemokratiska europeiska partiet, inför årets EU-val.
Ingen chef i världen kan ha en så illojal medarbetare, vilket Macron insåg.
Mitt under EPP:s kongress i mars twittrade Breton att von der Leyen, ”trots sina kvaliteter”, bara hade en minoritet av sitt eget parti bakom sig och att den stora frågan därför var ”om det är möjligt att ge EPP förtroende att styra ytterligare fem år”. Det sägs att Breton faktiskt trodde att han själv skulle kunna ta över som kommissionens ordförande.
Ingen chef i världen kan ha en så illojal medarbetare, vilket den franske presidenten Emmanuel Macron insåg. Trots det nominerade han Breton för en ny mandatperiod i mitten av juli.
Den tyska kristdemokraten reagerade med avvaktande kyla. Hon stärktes därefter av ett oväntat starkt stöd i Europaparlaments omröstning (den 18 juli) för hennes nya mandat som kommissionens ordförande, men fortsatte att avvakta.
Inte förrän söndagen den 31 augusti ringde von der Leyen till president Macron. Hon förklarade att Breton skulle få en mindre betydelsefull roll i den nya kommissionen, men att Frankrikes ledamot skulle kunna få mer inflytande om Paris nominerade en annan person.
Och så blev det. Breton avgick med buller och bång och den nye franske kommissionären Stéphane Séjourné får ansvar för ”tillväxt och industristrategi”. Som en av sex vice ordförande blir han en av tungviktarna, men jämfört med Breton – som lade sig i det mesta – har han ett mer begränsat mandat utan till exempel de viktiga försvars- och energifrågorna.
Ursula von der Leyen har alltså gått segrande ur striden om kommissionens sammansättning. Hon verkar också vilja ha kontroll och makt över verksamheten. I jämförelse med till exempel Jean-Claude Juncker, som försökte få kommissionärerna att arbeta i grupper, föredrar hon raka och tydliga beslutslinjer. Vilket ansvar de sex vice ordförandena får är oklart, men något slags överrockar lär de bli.
Den nya kommissionen lutar tydligt åt höger, men i bästa fall kan von der Leyen se till så att de nya ledamöterna håller sig till sina europeiska uppdrag och inte förvandlas till partipolitiska eller nationalistiska aktivister på överstatlig nivå. Bäva månde vi annars.
Italiens nationalistiske Reffaele Fitto får till exempel inte försöka gynna sitt eget land när han ska ”reformera” EU:s regionala fonder, och Österrikes Magnus Brunner kan inte tänka nationellt när han tar över migrationspolitiken. Inte heller Sveriges Jessika Roswall (M) kan enbart försöka skydda svenska intressen när hon får ansvar för hela unionens skogspolitik.
Efter förhör och godkännande i Europaparlamentet kan det förhoppningsvis finnas en ny EU-kommission den 1 november, några dagar före valet i USA. Och med Estlands tidigare liberala premiärminister Kaja Kallas får unionen en skicklig och vältalig hög representant för utrikes- och säkerhetsfrågor.
Ursula von der Leyen har visat sig vara en skicklig och iskall maktspelare.
Men det räcker inte. Hur viktigt det än är med en välfungerande kommission är den överstatliga institutionen ingen folkvald europeisk regering, von der Leyen ingen europeisk president och Kallas ingen europeisk utrikesminister.
Det mest illavarslande med de senaste veckornas strid om makten i kommissionen är därför att det vittnar om bristen på ledarskap i medlemsstaterna. På den europeiska politiska arenan är det påfallande tyst och det finns fortfarande inget bra svar på den klassiska frågan om vem den amerikanska presidenten ska ringa om USA vill tala med Europa.
EU:s traditionella motor, axeln mellan Paris och Berlin, är svagare än på länge. Frankrike plågas av politiska problem, Macron är på väg bort, Tyskland har ekonomiska och politiska bekymmer, de tyska regeringspartierna bråkar med varandra och högerextrema partier går framåt i flera av unionens äldsta medlemsstater. Men om alla stora ord om EU:s betydelse och roll i världen ska tas på allvar måste länderna tro på samarbetet – och engagera sig.
Läs också:
Max Hjelm: Ingen av oss som jobbat som telefonförsäljare är förvånad över S-lotteriskandalen
Amanda Sokolnicki: S har varit oproffsiga – eller cyniskt medvetna om vad som pågått
