Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Belgiens premiärminister Bart De Wever såg väldigt nöjd ut när han fick hela unionen i gungning under det senaste EU-toppmötet (23/10). Klädd i tredelad kostym – en sådan där som verkar ha blivit högsta mode i Europas manliga högerkretsar – vandrade han in på den långa röda mattan utanför toppmötets sammanträdesrum i Bryssel. Han är en skicklig politisk estradör.
Rakt och mycket tydligt svarade De Wever på journalisternas frågor om förslaget att använda frysta ryska tillgångar som säkerhet för stora EU-lån till Ukraina. Hans besked fick hela unionen att svaja: Om inte Belgiens villkor uppfylls ”tänker (jag) göra allt för att stoppa detta”, förklarade den belgiske premiärministern och verkade mycket belåten.
Att han hade invändningar var inte konstigt. Det är förstås förknippat med risker att utnyttja fryst ryskt kapital och det är verkligen rimligt att inte bara Belgien, utan hela EU, får stå för konsekvenserna. Dessutom hade De Wever tydligen inte fått se förslaget på papper förrän några timmar före toppmötet, vilket gjort honom förbannad. Men varför tycktes han njuta av att säga nej? Det finns en djupare politisk förklaring.
När jag för tio år sedan bodde i Bryssel var det ytterst få som trodde att Bart De Wever, ledaren för flamländska partiet N-VA, skulle kunna bli belgisk regeringschef. På den tiden var han en borgmästare i Antwerpen som – ibland – talade om att N-VA borde kunna samarbeta med Vlaams belang, det ökända rasistiska partiet. Sådana planer satte skräck i alla som fruktade ett styckat Belgien och uppkomsten av ett litet nationalistiskt Flandern.
De Wevers parti företräder en speciell och mycket europeisk blandning av nationalkonservatism och separatism.
Sedan dess har Bart De Wever skaffat sig väst, bantat bort 60 kilo och tonat ned kraven på flamländskt självbestämmande. Framgången i 2024 års val ledde till att han fick uppdraget att bilda regering och sedan början av året leder han en borgerlig koalition. De Wevers politik har mjuknat, men ingen borde bli överraskad av att en EU-skeptisk flamländsk nationalist använder sin vetorätt för att tvärbromsa EU.
De Wevers parti företräder en speciell och mycket europeisk blandning av nationalkonservatism och separatism. I Europaparlamentet hör N-VA till ECR, samma grupp som Sverigedemokraterna, vilket säger det mesta om partiets syn på till exempel islam, invandring och EU. Men kravet på ett självständigt Flandern är kärnan och därför är N-VA också medlem i ett europeiskt parti vars medlemmar kämpar för självbestämmande i till exempel Katalonien, Skottland, Bretagne, Korsika… Listan är lång och i den gruppen finns också mer liberala och vänsterinriktade partier.
Belgien är ett konstruerat och kluvet land. Sprickan mellan den fransktalande – i dag fattigare, men tidigare rikare – delen av Belgien och den flamländska – i dag rikare, men tidigare fattigare – delen har funnits med ända sedan en ny europeisk karta ritades och förvandlades till verklighet år 1830. Klyftan vidgades under 1900-talets två förödande krig.
I Flandern talas det fortfarande om den dåtida, fransktalande maktens ansvar för massdöden på slagfälten under första världskriget. Fattiga unga flamländska soldater förstod inte när officerarna skrek sina order på franska, vilket bidrog till att så många stupade. Men i den franskspråkiga delen av Belgien har ingen glömt att flamländska nationalister samarbetade med de tyska ockupanterna under både första och andra världskriget. Inte heller att Bart De Wevers farfar hörde till dem som hoppades att tyska nazister skulle hjälpa Flandern att bli fritt.
Belgiens premiärminister är inte motståndare till EU, men vill tunna ut unionens beslutsmakt och utvidga EU-ländernas möjlighet att säga nej. Liksom alla EU-skeptiska partier värnar De Wever om medlemsstaternas vetorätt och vill öka deras möjlighet att stoppa gemensamma beslut.
I den franskspråkiga delen av Belgien har ingen glömt att flamländska nationalister samarbetade med de tyska ockupanterna under både första och andra världskriget.
Därför är hans sätt att agera under EU:s senaste toppmöte förväntat, men illavarslande. Självklart måste alla EU-länder ibland hänvisa till sin vetorätt, men det kan göras på olika sätt. Ett medlemsland som ogillar ett förslag kan föra fram sina synpunkter, argumentera för sin ståndpunkt och försöka förhandla om en bättre lösning på ett gemensamt problem.
De Wever nöjde sig med att säga nej. I slutsatserna från EU-toppmötet heter det att kommissionen ska utreda och presentera ”olika alternativ för finansiellt stöd” till Ukraina, men Belgiens premiärminister lyckades få bort hänvisningar till eventuell användning av frysta ryska tillgångar som säkerhet för lån till ett slags förtida krigsskadestånd. Det innebär förhoppningsvis inte att förslaget har försvunnit, utan att kommissionen ändå fortsätter att utreda det som ett alternativ.
Ukraina har ett fortsatt stort behov av finansiellt stöd och i början på nästa år sägs det kunna bli akut. På något sätt måste pengarna fram och Belgiens premiärminister har lika stort ansvar som alla andra för att sätta stopp för Rysslands angreppskrig, och se till att EU kan fortsätta leva upp till sina löften till Ukraina. När nej-sägare som De Wever tar över makten i medlemsländerna minskar unionens beslutskraft, och hela EU ligger illa till.
Läs mer:
Ledare: Tycka vad man vill om MP – vad de gröna gör är unikt just nu
Max Hjelm: Socialisters destruktiva längtan efter revolutionärt våld lever än
