Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Så länge jag minns har det talats om att ett växande EU inte kan låta nejsägarna bestämma takten och inriktningen på samarbetet. Under otaliga seminarier har jag lyssnat på idéer om att unionen därför borde bestå av olika lager – eller cirklar – där en inre sammansvetsad krets kan driva på, medan andra länder inte behöver delta i allt samarbete.
Dessa tankar har delvis redan blivit verklighet. Inget land tvingas att byta sin nationella valuta till euron. Valutasamarbetet betraktas numera i praktiken, om än inte i teorin, som frivilligt. EU:s fördrag tillåter också så kallat ”fördjupat samarbete” mellan minst nio medlemsstater, om alla först har försökt men inte lyckats komma överens. EU:s åklagarmyndighet bygger på ett sådant fördjupat samarbete och det senaste exemplet är det nya gigantiska lånet till Ukraina, som därför kunde drivas igenom trots att Ungern, Slovakien och Tjeckien sade nej. ”Beslutet förstärker trenden mot differentierad integration”, skriver några forskare i en färsk analys från Sieps, Svenska institutet för europapolitiska studier.
Differentierad integration, att alla länder inte deltar i allt samarbete, är alltså ingen nyhet, men nu går förändringen fort. Rysslands aggression i Ukraina, pressen från USA och Kina, Ukrainas kommande EU-medlemskap och bristande ekonomisk konkurrenskraft pressar unionen. Europa behöver styrka och beslutsförmåga och trycket utifrån leder till något som börjar likna en mindre europeisk revolution.
Tydligast formuleras detta av Mario Draghi, Europeiska centralbankens tidigare chef. När Draghi i början av februari utnämndes till hedersdoktor vid universitetet i belgiska Leuven förklarade han att unionen måste förändras för att överleva. Draghi pekade på handelspolitiken – där EU har så kallad exklusiv kompetens – och föreslog att villiga medlemsländer på motsvarande sätt ska fördjupa samarbetet när det till exempel gäller försvar, energi och teknik. Draghi kallar detta för ”pragmatisk federalism” och målet är att svetsa samman EU utan att det krävs utdragna förhandlingar med medlemsstater som bromsar och säger nej.
”Koalitioner av villiga” är det nya svarta, också inom EU.
Några veckor senare hakade kommissionens ordförande på. Ursula von der Leyen ”vill gå fortare fram” när det gäller försöket att skapa en mer gemensam europeisk kapitalmarknad. Förhandlingar om detta har pågått i evigheter och von der Leyen har tydligen tröttnat. Senast i juni måste framsteg ha gjorts, annars vill kommissionen låta de EU-länder som är överens inleda ett samarbete på kapitalmarknaden på egen hand, förklarade hon efter förra veckans informella EU-toppmöte om konkurrenskraft.
Början till en sådan förtrupp finns redan. Finansministrarna från Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Polen och Spanien deklarerade nyligen att de tänker arbeta tillsammans för att stärka europeisk försvars- och konkurrensförmåga. Gruppen kallas ”E6” och kan utvecklas till ett sådant avant-garde som von der Leyen vill ha.
”Koalitioner av villiga” är med andra ord det nya svarta, också inom EU. En grupp medlemsländer, med Frankrike och Tyskland i spetsen, gör sig beredda att gå före. Om dessutom Ukraina och andra länder som förhandlar om medlemskap släpps in utan rösträtt – för att sedan successivt, i takt med att EU:s krav uppfylls, bli verkliga medlemmar – kommer den sammanhållna unionen att spricka upp i flera lager, där länder i det yttersta skiktet inte ens får vara med när besluten fattas.
Riskerna är uppenbara. Vad händer med gemenskapen om unionen består av ett slags A-, B- och C-medlemmar? Om en förtrupp inför nya regler för till exempel sparande och investeringar kan det också leda till splittring på den inre marknaden och för Sverige skulle allt detta bli besvärligt. En medlemsstat som inte är en del av valutasamarbetet kommer inte att höra till den innersta kretsen. Den svenska, traditionellt avvaktande och självgoda inställningen till EU leder dessutom till att vårt land kan hamna utanför, till exempel på den europeiska kapitalmarknaden.
Statsministern tar inte strid för det han tror vore bra för kapitalmarknaden i hela EU, utan markerar i stället att Sverige klarar sig utmärkt på egen hand.
Statsminister Ulf Kristersson (M) gillar tydligen inte det aktuella lagförslaget. ”Jag säger inte det här för att skryta, även om det kan låta så”, förklarade statsministern när han träffade riksdagens EU-nämnd inför det senaste toppmötet. Han räknade upp alla områden där Sverige står starkt, kallade den svenska kapitalmarknaden för ”Europas främsta” och luftade sin oro över hur förhandlingarna om EU:s nya, gemensamma regler kan sluta. Att ”flytta tillsynsmyndigheten från Sverige till Frankfurt eller Paris” är meningslöst, hävdade Kristersson.
Kanske är hans oro befogad. Kritik mot byråkratiskt utformade EU-förslag ska naturligtvis föras fram, men sättet på vilket det görs är avslöjande. Statsministern tar inte strid för det han tror vore bra för kapitalmarknaden i hela EU, utan markerar i stället att Sverige klarar sig utmärkt på egen hand. En sådan medlemsstat kommer att hamna allt längre bort från kärnan när EU förvandlas till en union med många lager.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Om det inte varit för Trump hade Putin redan förlorat
Lisa Magnusson: En liten pojke i kris har rätt att slippa bli filmad och uthängd av SVT
