Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
EU börjar likna Belgien, sade Belgiens premiärminister Bart De Wever inför torsdagens EU-toppmöte (19-20/3) och han slog verkligen huvudet på spiken. I det splittrade land som han leder är den federala makten porös och medborgarna verkar uppfatta lagarna som rekommendationer. I värsta fall håller EU på att utvecklas till något liknande.
EU-toppmötets misslyckade försök att få Ungern att hålla fast vid uppgörelsen om stödet till Ukraina försätter unionen i ett belgiskt tillstånd. Förhoppningsvis finns det ändå ett sätt att få fram pengarna till Kiev, men Viktor Orbán har visat att ett EU-land som saboterar samarbetet ändå kan utnyttja medlemskapets rättigheter. Vem kan lita på en sådan sammanslutning? Det är ett svek mot Ukraina och innebär en existentiell kris för EU.
Den bistra sanningen är att EU:s grundläggande regelverk – fördraget – inte är konstruerat för en värld där Ryssland angriper sina grannar, unionens egna medlemmar struntar i gemensamma beslut och USA:s president river sönder den regelbaserade världsordningen. Det långsamma EU-maskineriet fungerar när det finns tid för komplicerade förhandlingar, men har svårt att hantera dagens kaos. När det krävs snabbhet, tydlighet och en sammanhållen europeisk politik inom områden som är nationellt styrda får EU stora problem.
EU-toppmötets misslyckade försök att få Ungern att hålla fast vid uppgörelsen om stödet till Ukraina försätter unionen i ett belgiskt tillstånd.
Här kommer också den senaste tidens kritik mot kommissionens ordförande in i bilden. Ursula von der Leyen har ofta ställt sig i spetsen för EU och för egen del tycker jag att hon för det mesta har gjort det bra. Under pandemin såg hon till exempel till att det blev gemensam upphandling av vaccin, även om hon borde ha låtit bli att göra upp om stora kontrakt via hemliga sms. Efter Rysslands storskaliga invasion var hon först med att förklara att Ukraina borde kunna bli EU-medlem, vilket upprörde många medlemsstater men behövde sägas.
Världen gungar och då krävs att någon snabbt kan ställa sig upp och tala för Europa, men när Ursula von der Leyen gör det testar hon samtidigt gränserna för sina befogenheter. Frankrike protesterade när von der Leyen nyligen hävdade att ”Europa inte längre kan vara den gamla världens väktare, för en värld som har försvunnit och inte kommer att återvända”. Det tolkades som en omsvängning i synen på internationell rätt och den franske utrikesminister Jean-Noël Barrot blev rasande. ”Kommissionen (ska) inte överskrida sina befogenheter” utan ”respektera strikt subsidiaritet”, fräste Barrot. Budskapet var tydligt: Lägg dig inte i utrikespolitiken.
EU:s historia är full av kriser och under senare tid har jag ofta tänkt på den allra första, som inträffade redan 1954. Det är förstås mycket som skiljer den tiden från vår, men precis som då handlar det om samarbetets eviga frågor om hur förenat Europa ska bli.
Den gången var det försvarspolitiken som fick samarbetet att skaka. Några år tidigare, i maj 1950, hade Frankrike lanserat EU:s föregångare, den europeiska kol- och stålunionen. När Nordkorea i juni samma år angrep Sydkorea spreds rädslan att Sovjetunionen skulle göra något liknande i Europa. Regeringen i Paris föreslog att en europeisk försvarsunion skulle inrättas, konstruerad på ungefär samma sätt som kol- och stålunionen, men det ledde till en uppslitande politisk strid i Frankrike. Charles de Gaulle avskydde idén på en överstatligt styrd europeisk armé, där franska och tyska soldater skulle gå sida vid sida och ledas av en europeisk överbefälhavare, och hans sida vann. I augusti 1954 röstade den franska nationalförsamlingen nej till försvarsunionen som därmed föll.
När det krävs snabbhet, tydlighet och en sammanhållen europeisk politik inom områden som är nationellt styrda får EU stora problem.
Den tidens Europavänner var förtvivlade. Deras förhoppning hade varit att kol- och stålunionen skulle vara början på ett större Europabygge där länderna steg för steg skulle samarbeta om inom allt fler områden och sakta men säkert växa ihop. Frankrikes nej till försvarsunionen tolkades som slutet för den storstilade planen. Kol- och stålunionens motsvarighet till Ursula von der Leyen – fransmannen Jean Monnet, arkitekten bakom de franska initiativen – blev så bedrövad att han sade upp sig från uppdraget att leda Höga myndigheten, dåtidens kommission.
Men efter bara några år togs det ett nytt stort steg på väg mot dagens EU. Romfördraget undertecknades (1957) och EEG uppstod. Sedan dess har samarbetet fortsatt nästan som det var tänkt, men gång på gång har de grundläggande frågorna dykt upp och skapat motsättningar: Hur förenat ska Europa vara, hur omfattande vetorätt ska medlemsländerna ha och vilka befogenheter ska de överstatliga institutionerna ges?
”Europa kommer att skapas av kriser…..”, är ett upprepat citat av Jean Monnet som ofta missförstås. Han menade inte att kriser är bra och stärker Europa, mer eller mindre per automatik. Det tänkvärda i Monnets ord är fortsättningen på citatet: ”….och blir summan av de lösningar som används under dessa kriser”.
Så är det säkert. I bästa fall kan därför det som nu sker driva fram förändringar som förbättrar EU: Möjlighet att sparka ut ett land som Orbáns Ungern, borttagen vetorätt inom fler områden och starkare försvar för demokratins fundament i medlemsländerna.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Bomberna i Teheran får Europas ledare att framstå ängsligare än på länge
Annika Ström Melin: Självgoda Sverige förstår inte att vi är på väg att missa revolutionen i EU
