Varje gång Viktor Orbán gullar med Rysslands president tänker jag på det som hände 1956. Hur kommer det sig att Ungern, som vet allt om Moskvas vilja att behärska sina grannar, har hamnat så fel?
Det är en gåta för hela Europa och för mig är det också en personlig historia. Sovjetunionens stridsvagnar rullade in i Budapest samma år som jag föddes och mina föräldrar öppnade vårt hem i Solna för ett ungt par från Ungern. De hade deltagit i revolten mot kommuniststyret och sedan, liksom så många andra ungrare, tvingats fly. De flyttade in hos oss och hon hette Anikó, nästan som jag.
Trots att det snart är sjuttio år sedan har jag därför känt ett särskilt band till och intresse för det som händer Ungern. Och för oss som växte upp under kalla kriget blev landets utveckling ett ljus i mörkret. Ungern som ibland kallades ”den gladaste baracken i öst” var ett exempel på att förändring av de kommunistiska diktaturerna i östra Europa kanske var möjlig, trots allt.
Sommaren 1986 besökte jag Budapest för första gången. Att någonting var på gång kändes i luften och när jag återkom två år senare var omvälvningen i full gång. Under ytan av fortsatt diktatur hade den statliga maktapparaten gradvis släppt greppet om samhället.
När muren föll hade Ungern långt tidigare accepterat andra politiska partier än det kommunistiska och redan i november 1989 ansökte landet om medlemskap i Europarådet. Ett år senare blev Ungern, först av alla tidigare kommuniststater, en del av det mellanstatliga europeiska samarbete som framförallt handlar om att främja demokrati och mänskliga rättigheter.
Det borde alltså ha funnits goda förutsättningar för ungersk demokrati, men det blev ingen lyckligt första tid i frihet. Planekonomins kollaps ledde till att den samlade produktionen sjönk och under 1990-talet blev flertalet ungrare fattigare – och besvikna. Missnöjet växte också när korruption utnyttjades som ett smörjmedel i den avreglerade ekonomi som gjorde en liten grupp omåttligt rik.
Sovjetunionens stridsvagnar rullade in i Budapest samma år som jag föddes och mina föräldrar öppnade vårt hem i Solna för ett ungt par från Ungern.
Dessutom blev vägen in i EU besvärlig. Statsvetaren Umut Korkut har en viktig poäng när han påpekar (i boken ”Liberalization Challenges in Hungary”) att ungerska politiska ledare borde ha tagit ett tydligare politiskt ansvar för de förändringar som behövdes. Anpassningen till västra Europa framställdes som ”nödvändig” i stället för ”önskvärd”, vilket tystade invändningar och protester men banade väg för en motreaktion. ”Det finns inget alternativ”, upprepade landets företrädare. Det lät som om någon annan bestämde Ungerns vägval.
Viktor Orbán var skicklig på att fånga upp de desillusionerades röster, men hans första period som premiärminister (1998-2002) blev kort. När han åter hamnade i opposition (2002-2010) tog den nationalistiska retoriken över och sedan dess har Orbán vunnit alla val på ett sådant program.
Även den som ogillar hans politik begriper strategin. Orbán är en fullfjädrad populist vars politik bygger på rädsla och föreställningar om en hotfull omvärld. Hyllandet av den ungerska nationen och maningarna till kamp mot EU, flyktingar och alla som anses vara konstiga eller främlingar är ett enkelt men farligt politiskt knep som spelar på människors oro.
Orbán drar sig inte ens för att utnyttja de allra giftigaste fördomarna. Det visade han redan hösten 2006, när den ungerska nationen skulle ha samlats för att fira femtioårsdagen av revolten 1956. I stället utbröt protester mot den då sittande socialiststyrda regeringen som urartade i kravaller och antisemitiska demonstrationer.
Förr eller senare måste Orbán svara på frågan: Putin eller EU?
Oroligheterna pågick under flera veckor. Utanför parlamentet i Budapest samlades svartklädda högerextremister som läste upp namn på judiska politiker och journalister och adresser till åklagare och domare som medverkat till att sätta de våldsamma bakom lås och bom.
Den gången var Viktor Orbán oppositionsledare, men han sade ingenting om det öppna judehat som flödade utanför parlamentet. I stället drog han nytta av ilskan mot regeringen och kunde ta över makten efter valet 2010.
Allt detta följer ett politiskt mönster som är avskyvärt, men välkänt. Orbáns allt tätare umgänge med Vladimir Putin är däremot svårt att begripa. Hur kan Bryssel utpekas som ett hot, men inte Moskva? Visst, Ungern är beroende av rysk olja (och fick därför vissa undantag från EU:s sanktioner), men för landets ekonomi betyder EU:s inre marknad och stöd mycket mer.
Därför ska Ungern se upp. Orbáns alltmer aggressiva angrepp på EU och hans provocerande uppträdande som företrädare för unionens rullande ordförandeskap har retat upp nästan alla andra. Droppen kan bli det nya ungerska visumprogrammet för ryska och belarusiska medborgare som öppnar dörren till hela Schengenområdet. Ungern borde rimligen sparkas ut ur unionens passfria samarbete och det kommer att svida.
Förr eller senare måste Orbán svara på frågan: Putin eller EU? För den som ser vad Ryssland gör i Ukraina och vet vad de sovjetiska stridsvagnarna ställde till med i Budapest 1956 borde svaret vara självklart.
Läs också:
Annika Ström Melin: Också Ursula von der Leyen måste respektera EU-maktens gränser
Annika Ström Melin: Frankrike visar att högerns flirt med de extrema är en dum idé
