Det finns ett före och ett efter Stora barriärrevet. Första gången artisten och konstnären Anohni såg korallerna i havet utanför Australiens kust var det som att något skiftade inuti henne.
– Har du varit där? Det är chockerande vackert. Formerna, färgerna… Ingen konstnär kan mäta sig med naturen. Vi leker i hennes skugga. Och samtidigt dödar vi henne.
När vi hörs sitter Anohni i sitt hus på Irland, långt från korallreven. Här bor hon ungefär halva året, resten av tiden har hon sin bas i USA. Däremellan turnerar hon med sitt band The Johnsons. När de 2023 släppte sitt senaste album ”My back was a bridge for you to cross” hade de inte gjort musik eller konserter ihop på flera år. Anohni visste inte om det någonsin skulle ske igen – hon fokuserade på dramatik och videoinstallationer – men mötet med producenten Jimmy Hogarth tände en låga.
– Det fick mig att bestämma mig för att börja skriva musik igen. Det kom som en överraskning, men det har varit fantastiskt. Jag har njutit av att stå på scen igen.
På omslaget till ”My back was a bridge for you to cross” tittar transaktivisten Marsha P Johnson – hon som 1995 fick ge namn åt The Johnsons – med öm blick på lyssnaren. Fotot är taget av en av Anohnis stora inspirationskällor i livet, den amerikanske fotografen Peter Hujar.
Anohni beskriver det som att hennes konstverk, oavsett medium, hämtar kraft från en ”helig treenighet” bestående av just Peter Hujar, den japanska dansaren Kazuo Ohno och sångerskan Nina Simone. Men, betonar hon, det betyder inte att hon inte kan finna nya källor att ösa inspiration ur.
– Jag inspireras av allt möjligt. Jag tror inte på originalitet, jag ser inget värde i det. Jag ser det mer som att en artist har som uppgift att använda traditionella verktyg för att uppmuntra sina bröder och systrar att se på världen på ett annat sätt.
För henne handlar det om att se hur hbtqpersoner förtrycks – Anohni är själv transperson – och hur naturen skriker efter hjälp. Det är två teman som alltid är närvarande i hennes konst och musik.
Jag tror inte att heterosexuella i väst förstår vilken kataklysm aids var.
Hon återkommer till Stora barriärrevet, dit hon för ett par år sedan åkte för att göra en film.
– Det har inspirerat mig väldigt mycket på sistone. Jag projicerar videoklipp därifrån på mina konserter och hoppas att jag kan göra detsamma på Dalhalla.
När Anohni besökte revet för första gången slogs hon av allt det vackra: färgerna som lös mot henne, den vilda komplexiteten. Sedan tänkte hon på aids. När sjukdomen svepte genom västvärlden var Anohni i tjugoårsåldern och ny i New York. Många av hennes vänner insjuknade och dog.
– Aids var väldigt lärorikt för mig på så vis att det visade mig att en hel gemenskap, ett helt community, kan dö ut på bara några år. Alla dina hjältar, alla dina vänner. Jag tror inte att heterosexuella i väst förstår vilken kataklysm det var. Och det är samma med barriärrevet: hennes immunsystem är försvagat, hon är döende.
Finns det något hopp för barriärrevet?
– Nej. Jag intervjuade sju forskare till min film och alla säger att den globala uppvärmningen har sett till så att korallreven kommer att kollapsa. Det är bara en av många ekologiska kollapser som sker just nu. Hela planeten är döende. Hela klimatkollapsen påminner om aids.
Hopp är inte heller ett användbart ord, fortsätter Anohni, eftersom det försvårar samtal om hur verkligheten faktiskt ser ut.
– Det är en kristen idé, en heterosexuell lyxvara, det här att luta sig mot en försäkran om välbefinnande i framtiden. Naturen bryr sig inte om hopp, hon är flyktig och våldsam, särskilt när hon utsätts för våld.
– Jag är inte intresserad av hopp, jag är intresserad av fakta, av sanning. Medier och ytterhögern har manipulerat sanningen till att bli något att tro på eller inte. Det är bullshit. Det var chockerande att intervjua forskarna, de är inte hysteriska personer men de grät för att ingen vill lyssna på det de säger.
Jag är inte intresserad av hopp, jag är intresserad av fakta.
Lyssnar folk på dig?
– De som vill lyssnar. Att ta del av kultur är ju frivilligt. Men många vänder sig till konstnärer för att få hjälp att navigera sina känslor och sin förståelse av världen och det kan jag bidra med. Det är konstnärens jobb.
Anohni uttalar sig ofta drastiskt och ödesmättat, men mellan raderna finns ett mått av, inte hopp, men kämparglöd. De nedslående insikterna om världens tillstånd har inte fått henne att vilja ge upp – tvärtom.
– Jag vill göra utrymme för det som faktiskt händer, säger hon.
– Vi saknar ceremonier som uppmärksammar tiden vi lever i, platser där vi kan observera och känna biosfärens kollaps och där vi kan börja fundera på hur vi ska omorganisera oss som art. Om vi inte gör det kommer de patriarkala och kapitaliska system som vi lever under att ta kål på både oss och hela naturen väldigt snart.
Ser du några ljuspunkter framåt?
– Jag ser fram emot konserten på Dalhalla. Den kommer att vara full av glädje och skönhet.
Anohni & The Johnsons spelar på Dalhalla i Rättvik den 1 juli.
Läs mer: 25 konserter och festivaler att se fram emot sommaren 2025
