En extraordinär akt av offentligt motstånd – det säger New York Times om den uppmärksammade avslutningen av biskop Mariann Edgar Buddes predikan i National Cathedral i Washington på tisdagen. Biskopen talade om vikten av att vara barmhärtig mot främlingen, ”ty vi har alla en gång varit främlingar i detta land”, om styrka och mod att hedra varje människas värdighet, om att säga sanningen till varandra i kärlek och att vandra ödmjukt med varandra och vår Gud, för alla människors bästa.
Det är sådant som hörs ofta i många kyrkor, för det är sådant som står i Bibeln. Om invandraren till exempel i 3 Moseboken 19:33-34, om mänsklig värdighet i 1 Moseboken 1:27, om sanningen i Efesierbrevet 4:25, om att vandra ödmjukt i Mika 6:8.
Inget konstigt i själva budskapet alltså! Denna predikan hade knappast blivit viral om det nu inte hade varit så att USA:s nytillträdde president och vice president med följe satt på de första raderna. Och om det nu inte hade varit så att biskop Budde riktade de här orden direkt till presidenten och bad honom om att visa barmhärtighet för dem som nu har anledning att vara rädda. Framförandet var mjukt och vädjande, men kristallklart.
Det finns en djup tanke med att maktens företrädare samlas i kyrkan. Här är kyrkan inte maktens dekoration utan en påminnelse om att vi alla är människor
Kristallklart var även presidentens omdöme: ingen bra gudstjänst, bättre kan de; hon var otrevlig i tonen och varken övertygande eller smart; för dessa olämpliga uttalanden är hon och hennes kyrka offentligheten en ursäkt skyldig. ”Hennes kyrka” är förresten The Episcopal Church som genom en särskild överenskommelse står Svenska kyrkan nära.
Andra kallade biskopen för Trumphatare eller en politisk aktör drabbad av woke-viruset. De avfärdade henne som kvinna och ”så kallad biskop”, vissa ville deportera henne. Åter andra, inklusive New York Times, prisade hennes mod och berömde henne för att med kärlek tala sanning till makten.
Det finns en djup tanke med att maktens företrädare samlas i kyrkan. Här är kyrkan inte maktens dekoration utan en påminnelse om att vi alla är människor. I förhållande till själva tillvarons grund är vi alla bröder och systrar, ingen förmer än den andra. Här uttrycks att det finns grundläggande värderingar som även makthavare har att förhålla sig till.
Kyrkan ska stå emot när den världsliga makten gudomliggör sig, det vill säga, kommer med totalitära anspråk. Den ska vara kyrka i kritisk solidaritet med samhället. I det sammanhanget kan det vara läge att återerövra det missbrukade ordet woke som ju egentligen betyder vaken eller vaksam. Ja, kyrkan ska vara ytterst vaken och vaksam.
Barmhärtighet är en ledaregenskap
Den rädsla som biskopen talade om i sin predikan har jag också sett hos amerikanska vänner. De vittnar om att de perspektiv som Trumpadministrationen har målat upp har lett till ett råare klimat i skolor och på arbetsplatser. Rasistiska och sexistiska tillmälen har ökat. En del upplever det nu som legitimt att släppa fram de sämre mänskliga sidorna: förakt av minoriteter, mobbarfasoner, boostandet av det egna värdet genom att förminska andras, hån mot jämställdhet och mångfald.
Den som är stark (och därför har mycket makt) måste också vara snäll – det är en vishet som ofta förknippas med Pippi och Bamse. Båda syftar på att barmhärtighet är en ledaregenskap. ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet”, säger Jesus i bergspredikan (Matteus 5:7), tydligt knutet till rättvist och rättfärdigt handlande. Grundinsikten är att alla är vi radikalt behövande, radikalt beroende av varandra och alla har vi något att ge.
Alternativet är de förvridna relationer som Hjalmar Söderberg så pregnant summerade i Doktor Glas: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.”
Vid närmare eftertanke är det är inte biskopen som är provocerande, utan bibelns budskap och Jesus ord. De är provocerande för oss alla och det är så det ska vara. Vi är människor och inte Gud, och mår inte bra av att sätta oss i Guds ställe.
Den påminnelsen behövs. De rätta prioriteringarna – att vandra ödmjukt och lyhört på jorden, att sätta rätt och barmhärtighet högt, att värna, tro, hopp och kärlek – de behöver aktualiseras för oss många gånger om under livets gång. Det är därför predikantens och kyrkans röst behövs. Och den rösten ska vara orädd. Som det står: ”förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna.” (2 Timotheus 4:2).
Detta är ord som har många sekler på nacken. När desinformation, lögner och konspirationsteorier är samhällsproblem är de lysande aktuella.
Läs mer:
Antje Jackelén: Att känna skam är ett friskhetstecken
