”Äntligen får vi lärare något som funkar i klassrummet”

Det är första dagen efter en ledighet och eleverna i årskurs ett på naturvetenskapliga programmet på Blackebergs gymnasium har fått sovmorgon.

De slänger glatt sina mobiler i en låda när de släntrar in i klassrummet.

Att de fått sova ut gynnar deras hjärnor och inlärning.

Det gör också insamlingen av mobilerna, konstaterar deras mattelärare Jesper Nelsén när vi pratar med honom efter lektionens slut.

– Det minskar det som man inom utbildningsvetenskapen kallar för den kognitiva belastningen, det vill säga: man tar bort onödiga störningsmoment för att optimera elevernas tankekraft, så att den kan riktas mot de svårare uppgifterna, förklarar han.

Jesper Nelsén går den nystartade kursen Undervisning på kognitionsvetenskaplig grund.

Än så länge finns bara ett hundratal platser på fyra lärosäten. Men trycket är stort. Det finns mer än dubbelt så många sökande som det finns platser, och intresset ökar hela tiden, förklarar Jonas Linderoth, som är professor i pedagogik och leder kursen vid Göteborgs universitet.

Kognitionsvetenskap har funnits länge. Men under senare år har den kognitiva psykologin smält samman med den experimentella neurovetenskapen och ett nytt forskningsområde – som undersöker vad som verkligen fungerar i klassrummet – har uppstått.

Regeringen har tillsatt flera utredningar för att den vetenskapliga evidensen ska öka i undervisningen, och även Riksrevisionen har inlett en granskning av skolmyndigheternas arbete för att se om deras råd till lärare vilar på vetenskaplig grund.

– Att intresset ökar så snabbt beror delvis på att forskningsläget vuxit och blivit så omfattande. Det har lett till en ökad medvetenhet om de här sakerna, säger Jonas Linderoth.

Ett exempel på vilket engagemang som finns i den här frågan är det som i svenska skolkretsar kallas för ”läskriget”. Det är en debatt som förs framför allt i tidningen Vi lärare och handlar om metoderna för läsinlärning.

DN har skrivit om hur dåligt förberedda lärare är, särskilt de som kommer direkt från lärarhögskolan, på att lära barnen att läsa eftersom de inte fått lära sig den ljudningsmetod som bevisligen fungerar och som kallas phonics.

Samtidigt visar internationella undersökningar, som till exempel Pirls, att var fjärde tioåring inte klarar att läsa på en acceptabel nivå för sin åldersgrupp.

Kampen om undervisningen pågår inte bara i Sverige. Undervisningen enligt kognitionsvetenskap, det som kallas Science of learning i den engelskspråkiga världen, är en världsomspännande rörelse.

Det visar inte minst genomslaget för den amerikanska podden ”Sold a story, how teaching kids to read went så wrong”, som har blivit en snackis i lärar- och föräldrakretsar.

Den tar sin avstamp i att sextiofem procent av alla amerikanska fjärdeklassare inte klarar av att ljuda sig igenom och avkoda en text som är anpassad för deras åldersgrupp.

I stället tränas de med läsinlärningsmetoder som länge använts av lärare i USA, men som enligt forskning inte fungerar.

I podden hörs barn som försöker läsa högt från texter. Men som inte klarar att läsa mer än fragment, och missar viktiga ord som är avgörande för deras förståelse av sammanhanget.

På Blackebergs gymnasium försöker Jesper Nelsén få sina elever att lära sig matematiska funktioner genom att rita grafer på tavlan.

Två av hans elever, Julia Stjerna och Melker Sandin, funderar en del på hur undervisningen fungerar, berättar de när vi träffar dem på rasten efter lektionen.

De förstår hur viktigt det är med repetition så att kunskaperna sätter sig i långtidsminnet.

– Det är särskilt viktigt nu när vi har haft ledigt en vecka, säger Julia Stjerna.

På kognitionsspråk kallas det minnesåterkallning. För att det ska fungera optimalt behöver det vara en aktiv process. Det duger alltså inte att luta sig tillbaka och läsa igenom boken en gång till, eller lyssna på läraren som går igenom allt en gång till framme på tavlan, och tänka: ”Det här kan jag”.

”Önskvärda svårigheter” är ett begrepp som Jonas Linderoth använder.

– Man kan jämföra med att äta en semla. Den är väldig god i stunden men inte särskilt näringsrik på sikt.

Översatt till skolarbete handlar det om att eleverna behöver testa sitt minne aktivt.

– Så titta inte i boken, testa dig själv genom att försöka komma på själv vad som står i den, säger Jonas.

På samma sätt behöver eleverna lära sig att rabbla vissa grundläggande saker nästan reflexmässigt, till exempel oregelbundna verb eller multiplikationstabellen, tills det sitter som ett rinnande vatten.

Då avlastar de arbetsminnet och kan använda det mer effektivt när de kommer till de svårare uppgifterna, till exempel att göra sig förstådd på gatan i Paris, eller att lösa ett riktigt komplicerat matematiskt problem.

Det kan låta som självklarheter för en äldre generation. Men under årens lopp har kursplanerna gjorts om.

– Det har gjort att undervisning och kunskapsmål har fokuserat mindre på elevernas baskunskaper, och mer på deras analysförmåga, berättar Jonas Linderoth.

DN har beskrivit hur högutbildade föräldrar vittnat om att de inte kunnat hjälpa sina barn med hemläxorna för att de inte har lyckats förstå uppgifterna.

– Man har trott att om eleverna bara får börja i de stora förmågorna, så kommer de att lära sig baskunskaperna från det hållet, säger Jonas Linderoth.

Tanken har också varit att det finns ett särskilt värde i att eleven själv konstruerar ett svar på en fråga eller ligger bakom lösningen på ett problem.

– Det som händer nu är att man försöker vända utvecklingen till mer direkt undervisning, med mer grundläggande kunskaper, framför allt i de lägre åldrarna.

Julia och Melker gillar verkligen Jespers lektioner.

Den främsta anledningen är att hans personlighet lyser igenom. Han kan till exempel berätta anekdoter och skämta till det vilket lättar upp, menar Melker Sandin.

– Det fungerar inte alltid när en lärare gör så, men i Jespers fall är det alltid roligt och underhållande när han gör det, säger Julia Stjerna.

När vi berättar för Jesper vad hans elever har sagt blir han kluven. Det finns ett kognitionsvetenskapligt mantra som lyder: ”Teach the stuff and cut the fluff”.

Det betyder att saker som är oväsentliga, som skämt och anekdoter, bör skalas bort så att eleverna kan ägna all sin arbetsminneskapacitet åt det som är viktigt.

– Jag är inne i en självkritisk fas när jag tänker att mina skämt bara stör elevernas fokus, särskilt när vi är inne i något komplicerat område, säger han.

Det har funnits en övertro på att om barn och elever bara tycker att något är roligt och lustfyllt, så kommer inlärningen mer eller mindre att ske automatiskt, menar Jonas Linderoth.

Det är också tanken bakom de felaktiga metoderna för läsinlärning som tas upp i podden ”Sold a story” och som går ut på att barn kan börja med att gissa sig fram i en text.

De kommer att förstå sammanhanget, bara texten är tillräckligt kul.

Nu har man vänt upp och ned på det perspektivet.

– Den insikt man gjort i det här fältet är att prestation leder till motivation, inte tvärtom, säger Jonas.

Det betyder att läraren ska göra allt för att hjälpa eleven att förstå och lära sig – det är då de blir motiverade, menar han.

– Vägen till att få en elev att trivas och vilja vara i klassrummet är att hjälpa dem att nå framgång och lyckas med uppgiften.

Med hjälp av Zoom får vi prata med några av Jonas Linderoths studenter som går kursen i kognitionsvetenskap för lärare.

På frågan vad de upplever vara den mest utbredda undervisningsmyten i dag svarar de i munnen på varandra:

”Att alla elever har olika lärstilar”.

Det är en föreställning som finns också hos elever:

– Skolsystemet är så allmänt, och alla är så olika, att man måste hitta sin egen metod för hur man ska plugga, säger Melker Sandin och berättar att han kan bli hjälpt av att lyssna på musik i mobilen när han löser svåra mattetal.

Han får medhåll från Julia som säger att hon använder mobilen för att förhöra sig själv när hon gör läxor.

Om mobilen kan användas på ett kreativt vis för att boosta inlärningen är alldeles för komplicerat för att redas ut här.

– Men forskning visar att elever inte alltid vet vad som är bäst för dem, säger Jonas Linderoth.

– Man kan heller inte lita på lärares intuition, den stämmer inte alltid med vad som är de mest framgångsrika metoderna, fortsätter han.

Ett varnande exempel, som forskare brukar lyfta fram, är det som kallas öron- eller lyssneläsning. Tanken är att elever kan lära sig läsa även om de gör det genom att lyssna på texter.

Det är en föreställning som spridit sig som en löpeld i klassrummen.

I november publicerade tidningen Ämnesläraren en enkätundersökning där drygt hälften av 1 600 tillfrågade lärare svarar att de har elever som alltid eller ofta ”lyssneläser”.

Lyssning kan vara ett nödvändigt hjälpmedel för elever som har dokumenterade läs- och skrivsvårigheter såsom dyslexi. Men lärarnas svar visar att lyssning ersätter läsning för betydligt bredare elevgrupper.

En förklaring som återkommer är att många elever är så dåliga på att läsa att de måste lyssna för att ha en chans att hänga med.

Det bekräftas av en rad undersökningar. DN rapporterade för inte länge sedan att antalet elever som inte klarar av att genomföra Pisa-provet har ökat dramatiskt. En förklaring är att de blivit så vana vid att få olika anpassningar i klassrummet att de inte längre klarar av att läsa en vanlig instruktion i ett prov.

I Sverige finns alltid risken att vi hoppar på en ny trend till hundra procent – för att sedan överge den och kasta oss över nästa trend, lika entusiastiskt.

– Det gör att man som lärare måste tänka: Finns det en risk att jag har blivit nyfrälst, säger Jesper Nelsén.

Han får medhåll från andra lärare som går kursen tillsammans med honom.

Oskar Lambertsson, som är högstadielärare i NO och matematik i Kristinehamn, håller upp ett varnande finger som har med den svenska marknadsskolan att göra.

– I Sverige har vi ett system där skolor konkurrerar med varandra om elever, säger han. Det gör att de ganska snart kommer att försöka sälja in konceptet att ”i den här skolan undervisar vi på kognitionsvetenskaplig grund”.

Risken är att man inför hårt mallade koncept där läraren, ungefär som en tränare på någon gymkedja, i stort sett bara behöver trycka på en knapp för att en röst ska komma upp i högtalaren och tala om vad deltagarna ska göra.

Faran är att det blir för stort fokus på hur man ska göra, och inte varför, menar Oscar.

– Det absolut viktigaste jag fått med mig från den här kursen är att jag har lärt mig analysera min egen undervisning. Det gör att jag förstår varför vissa saker funkar, och varför andra inte gör det.

Jonas Linderoth hoppas att den svenska skolan på riktigt håller på att göra sig av med metoder som saknar evidens, och ersätta det med något som fungerar på riktigt.

– Det är lätt att tro att det här bara är ännu en politisk trend med utspel och enkla poänger. Men den främsta anledningen till att undervisning enligt kognitionsvetenskap blivit så hett är att det funkar.

Det är också en växande gräsrotsrörelse, menar han.

– Jag träffar hela tiden lärare som säger: ”Oj, det här fungerar ju på riktigt, äntligen får jag något som funkar, och som jag kan använda i klassrummet”.

Läs mer:

För många hjälpmedel kan bidra till läskrisen

Skolverkets plan för digitalisering i skolan saknar evidens

Vetenskapligt råd ska göra skolan mer evidensbaserad