Teater
”Idris & Esra”
Av Seluah Alsaati
Regi: Nora Nilsson. Scenografi och kostymdesign: Zofi Lagerman. Ljusdesign: Sofie Gynning och Casper Törneman. Medverkande: Sharmarke Elmi och Yasmine Seifi. Längd: 1 tim 15 min. Scen: Turné med Riksteatern.
Att ha körkort är att äga ett fotoförsett bevis för rätten till frihet. För visst handlar frihet om rörlighet. I ”Idris & Esra” är denna rörlighet till en början långt ifrån självklar. Redan när vi gör entré i salongen möts vi av själva färdmedlet demonterat i dess beståndsdelar. En motorhuv här, en dörr där och ett par bilsäten där. På en projicerad backspegel visas huvudpersonernas försiktigt flörtiga ögonkast i närbild.
Dramatikern Seluah Alsaati kan sina genrekonventioner och låter Idris och Esra utgöra är ett klassiskt par där motsatserna attraherar varandra
Bildelarna pusslas isär och ihop allteftersom Idris och Esra relation och känslolägen förändras. Och förändras gör de. Dramatikern Seluah Alsaati kan sina genrekonventioner och låter rollfigurerna utgöra ett klassiskt par där motsatserna attraherar varandra.
Yasmine Seifis Esra är stressat kontrollerad, en överpresterare som med allt desperatare blick bollar studier och dubbla extraknäck – bland annat som körlärare – med att ta hand om en behövande familj. Sharmarke Elmis Idris är däremot en slacker och slarver, i starkt behov av både livsinsikt och körkort.
Deras körlektioner, där Esra varvar fickparkeringsinstruktioner med allmän uppfostran av den älskvärda men ansvarsflyende Idris, utgör stommen i denna lilla karamell till föreställning. För även om Seluah Alsaati kryddat sin pjäs med beskare undertoner i form av teman som bostadsbrist, lässvårigheter och ekonomisk utsatthet, tillåts den vara något som fluffigt som en romantisk komedi. Sådana är vi inte bortskämda med, särskilt inte när socioekonomiskt utsatta områden ska skildras och ämnen som glädje och kärlek gärna kvävs av en blötvåt filt av sociala svårigheter.
”Idris & Esra” bjuder på ett välbehövligt andningshål genom den där filten där Alsaatis text rytmiskt och lättsamt balanserar både slang och slängiga små syrligheter. Och även om dynamiken i Sharmarke Elmis och Yasmine Seifis motsatspar väl ofta faller tillbaka på traditionella könsroller charmar de brallorna åtminstone av mig.
Den slängiga pojkaktighet och det lika självuppblåsta som sköra självförtroende som Elmi ger sin Idris, Seifis milt ironiskt överseende Esra, vars präktiga duktighet bara tigger om att omkullkastas. Det oundvikliga i att både bilen och de ska vara ihopmonterade i slutet. Det må vara fluffigt men det är tjockt jäkla fint.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Anna Håkansson.
