Apokalypsen kommer plötsligt i Elenskys romanvärld

Den apokalyptiska berättelsen blir allt vanligare. Inte undra på. I verkligheten går vår utplåning så sakta att den knappt märks. Det gradvisa fallet är inte dramatiskt nog att bygga en roman, film, tv-serie eller ett spel på. Det är istället molande, utdraget och långtråkigt. Men det måste ändå bearbetas på något sätt; därav den mer tacksamt hastiga apokalypsen.

I Torbjörn Elenskys nya roman kommer apokalypsen i form av det som ibland – efter Peter Greenaways fejkdokumentär ”The falls” – brukar kallas VUE, eller Violent Unknown Event. Det är vad som helst som inträffar hastigt och i ett slag radikalt förändrar mänsklighetens villkor. Hos Elensky är det ett skarpt ljussken som år 2048 upphäver luftens bärkraft. Samtliga flygplan rasar ner, rösterna bär inte längre som förr, flygande insekter och fåglar blir jordade och vind och regn upphör tvärt.

Därpå händer det som brukar hända i en dylik situation. Kravaller, plundring, massakrer, allmän oreda. Vad som också brukar hända, i fiktionen, är att en grupp människor från olika håll möts upp på ett skyddat ställe och försöker leva tillsammans. Det är en trop med traditioner, åtminstone från Boccaccios ”Decamerone” från mitten av 1300-talet.

I ”Glödbädden” är det ett gammalt hotellrenoverat bruk i Värmland som drar till sig ett drygt 30-tal personer. I närheten har det bott en prepper, som samlat konservburkar med Soldatens ärtsoppa och andra nödvändigheter i lager i skogen. Han mördas ganska omgående efter katastrofen – av ett sociopatiskt syskonpar som han är släkt med och som råkar vara på besök. Så det börjar som det brukar när samhället bryter samman.

Klargrens sociologiska klarsynthet paras med hans egen vilja till makt och de privilegier den medför

Men till bruket anländer också Rickard Klargren. Han är en medelålders professor i statsvetenskap, välkänd kulturskribent och cynisk betraktare av människors beteende och samhällsbygge (”gemensamma våldsdåd svetsar folk samman bättre än det mesta”). Nu blir han en naturlig ledare för kollektivet och får omsätta sina teorier i praktik. Det är i partierna där han får grubbla kring samhället i stort och smått som Elensky visar sig på den styvaste linan. Klargrens sociologiska klarsynthet paras med hans egen vilja till makt och de privilegier den medför.

Så här kan det låta när den allvetande berättaren låter Rickard fundera kring en person som ifrågasätter honom: ”Han avskydde verkligen den där sortens rousseauaner och deras blandning av religiöst och politiskt förvirrad idealism, som alltid ledde till auktoritära, misslyckade samhällen, till skillnad från den i praktiken konstruktiva realism han själv stod för.”

Elensky följer också mer särskilt några andra av brukets invånare. Den ”individoptimerade” pojken Mikael, transpersonen Jasmine och den tidigare pianoläraren, numera kocken, Joszefa till exempel. De där sociopatiska syskonen som mördade den man som var själva förutsättningen för kollektivet, förblir tyvärr en tråd som Elensky inte tvinnar så värst vidare.

Man kan dra paralleller till Torbjörn Elenskys förra roman, som hade en snarlik titel: ”Eldungen”. Den rubricerades som ”en herrgårdsroman” och utspelade sig på 1800-talet, men också den ställde människor på en begränsad yta mot varandra. I ”Glödbädden” sker allting enligt genrens grundschema. Konflikter, fraktioner, syndabockar och en smula nyreligiositet hör till.

Det är en läsvärd roman. Den hör inte till de mest intressanta apokalyptiska fiktionerna, men inte heller till de mindre övertygande. Torbjörn Elensky har lagt in en del förbryllande övertoner i ”Glödbädden”, såsom anspelningarna på Noaks ark, det alltför billiga nyttjandet av drak- och ballongflygning som tema, och omständigheterna kring en spirande schamans visioner. För att inte tala om det hastigt avslutande crescendot. Å andra sidan handlar det om fantastik, och då får man ju öppna sina sinnen för det blott antydda.

Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.