– Vi hittade en lösning år 1944. Jag är säker på att vi år 2025 kan hitta en lösning för att stoppa det ryska anfallskriget och få till stånd en hållbar och rättvis fred.
Finlands president Alexander Stubb talar med emfas. Mitt emot honom sitter ledaren för världens mäktigaste land, Donald Trump. Platsen är Vita huset den 18 augusti 2025.
Vid samma bord lyssnar Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj. Hans land befinner sig i en snarlik situation som Finland gjorde i september 1944.
År 1941 hade Finland gått med i kriget på Nazitysklands sida för att ta tillbaka territorier man förlorade i vinterkriget. Till en början gick det bra. Finland återtog kontrollen över förlorade områden och avancerade även in på sovjetiskt territorium.
Efter några år av ställningskrig beslöt Stalin att göra processen kort med Finland. Röda armén inledde en omfattande offensiv på Karelska näset kring midsommaren 1944. Finland kunde nätt och jämnt hålla emot. Armén var uttunnad och soldaterna dödströtta.
Regeringen i Helsingfors sökte vapenstillestånd med Moskva. Ryssarna krävde att Finland först skulle säga upp relationen till Tyskland. Under tiden fortsatte kriget, vilket innebar att Finland ensamt skulle kriga på två fronter, mot tyskarna och mot ryssarna.
Den 19 september 1944 gick Finland med på en så kallad mellanfred, som utgjorde grunden till fredsavtalet. (Freden slöts tre år senare i Paris.)
Finland måste lämna ifrån sig tolv procent av sitt territorium: Karelen, Salla och Petsamo. Ge upp sin andra stad Viborg, jämförbart med att Sverige skulle förlora Göteborg.
Hyra ut Porkala udd på 50 år.
Kasta ut tyska armén ur Finland – med andra ord kriga mot sin enda allierade.
Betala ett krigsskadestånd på 300 miljoner dollar.
Ta emot 400 000 internflyktingar från de förlorade områdena.
Leva med en sovjetisk kontrollkommission i Helsingfors som kunde göra vad den ville.
Det var ett dråpslag. Om någon förstår det är det Stubb. Hans pappa Göran Stubb (född 1935) tvingades lämna sitt barndomshem i Kexholm på Karelska näset.
– Vår delegation i Moskva har gjort allt vad den kunnat. Den har spänt sina krafter till det yttersta, sade Finlands utrikesminister Ernst von Born i ett tal folket den 19 september 1944, då villkoren blivit kända.
von Born försökte inte linda in katastrofen.
– Den karga verklighet, inför vilken vi i dag står, är mera förkrossande än mången kunnat förutse. Har då kampen och lidandet varit förgäves? Alla offer fåfänga?
När Ukraina nu förbereder fredsförhandlingar med Ryssland är situation en helt annan än den var för Finland.
Ryssland har visserligen avancerat under sommaren. Men Ukraina står inte ensamt. Kiev har nästan hela Europa och USA bakom sig.
Det enda Finland egentligen hade 1944 var sin hårt prövade vänskap med Sverige. Det svenska beskedet entydigt: Slut fred med ryssen, ni har själva försatt er i den här situationen.
”Jag besökte på morgonen Boheman. Han anmärkte, att det icke lönade sig att tala om vad som varit, men alltsedan 1941 hade den finska utrikespolitiken karaktäriserats av stor oklokhet.”
Det skriver Finlands ambassadör Georg Achates Gripenberg i sin dagbok den 28 juni 1944 (Kungl. Samfundet 2019).
Kabinettssekreterare Erik Boheman, som han hade träffat samma morgon, var en svensk tungviktardiplomat. Han blev senare ambassadör i London och Washington och styrelsemedlem i Saab. Gripenberg, som talade sex språk, var en finlandssvensk adelsman, född i Sankt Petersburg. De båda herrarna förde franka samtal så gott som dagligen.
Gripenberg kunde notera hur stämningarna i Sverige blev alltmer irriterade ju längre fortsättningskriget led.
”Boheman ville emellertid rent ut säga mig följande: Varje land vore sig själv närmast. Genom att lova åtaga sig en del av Finlands börda, skulle Sverige kanske uppmuntra Finland till intransigens (omedgörlighet)”, skriver Gripenberg den 21 augusti 1944.
I klarspråk: Sverige ville inte visa öppet stöd för Finland i fredsförhandlingarna, och inte heller ge Finland alltför mycket inofficiellt bistånd. Det kunde leda till att Finland ställde för höga krav i förhandlingarna med ryssarna.
Dagens svenska och brittiska regering hyllar det ukrainska motståndet. År 1944 betraktades det finska motståndet som oförståndigt.
I början av september det året bröt Finland med Tyskland.
Nu var man ensam. Reaktionerna i Sverige var mästrande. Till exempel Dagens Nyheter talar om Finlands ”fruktansvärda misstag” och om ”den äventyrliga serien av försummelser och felspekulationer” som Finland gjort sig skyldig till.
Faktum är att den finländska statsledningen gjorde ett antal misstag. Den var utpumpad och utpinad. Utrikesministeriet hade inte tillräckligt med tjänstemän, ryssarna utsatte statsledningen för oupphörlig press. Vissa finländska beslutsfattare drevs bokstavligen i döden.
Statsminister Antti Hackzell anlände till Moskva den 7 september för att förhandla om den så kallade mellanfreden. Ryssarna lät den finska delegationen vänta i över en vecka. Därefter kallades finländarna till ett möte klockan 23 på kvällen. Hackzell gick in på sitt rum för att gå igenom handlingar, men kom aldrig ut därifrån. Han återfanns förlamad och stum, slagrörd efter månader av psykiska påfrestningar.
Två år senare avled Hackzell. Han var inte den första. I december 1940, samma år som Finland förlorade Viborg i vinterkriget, segnade president Kyösti Kallio död ner på Helsingfors järnvägsstation i en massiv hjärtattack.
Utrikesminister Henrik Ramsay avled som 65-åring år 1951. President Risto Ryti dog 67 år gammal år 1956. Bägge hade dömts som krigsansvariga i den av ryssarna framtvingade krigsrättegången, och fått sin hälsa förstörd.
Omvärldens reaktion? Någon vecka efter att Hackzell fått slaganfallet sade Winston Churchill i ett tal i underhuset att vapenstilleståndet självklart måste präglas av Rysslands vilja. Enligt Churchill hade Sovjetunionen i själva verket visat ”återhållsamhet” mot Finland.
Stämningarna i det av rysk ockupation hotade Finland var nattsvarta. Samtidigt fanns en förtvivlad beslutsamhet – man måste fortsätta framåt. Det fanns ingen annan väg att gå. De finländska statsmännen försökte ingjuta mod i befolkningen genom att citera Bibeln och nationalskalden Runeberg. Som till exempel Ernst von Born i sitt radiotal dagen då mellanfreden trädde i kraft.
– Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Vad blev resultatet? År 2025 är Finland en öppen demokrati och en nordisk välfärdsstat, medlem i EU och Nato. Det var ett resultat av en medveten politik där man höll ryssarna på gott humör, men samtidigt systematiskt integrerade sig med väst.
Alexander Stubbs poäng är knappast att Ukraina ska göra exakt som Finland.
Vad Stubb menade var följande: Sluta inte hoppas – vi hittade en väg ut och det kommer ni också att göra!
Men det kommer att vara smärtsamt.
Fotnot: ”Herren prövar blott, han ej förskjuter” är ett citat ur Johan Ludvig Runebergs dikt ”Högt bland Saarijärvis moar”.
