Är Alpines flaggskeppsmodell en familjesuv eller en sportbil?

Alpines historia inom racing har bland annat handlat om lätthet och visst är A110 en liten och lätt sportbil. Hur ska lätthet implementeras när vi pratar om elbilar – vars stora problem är just deras vikt? Där har Alpine en hård nöt att knäcka men lanserar emellertid sin nya flaggskeppsmodell: elbilen A390, som är allt annat än lätt. Det är en mellanstor suv, visserligen med coupéform, men är det inte raka motsatsen till varumärkets rötter och historia? Kanske både och.

Bilen har nämligen i det här GTS-utförandet tre elmotorer, två på bakaxeln och en fram, med en total effekt på 470 hästkrafter och 808 Nm. Det finns även en GT-version med två motorer och 400 hästar. Provbilen gör 0–100 kilometer i timmen på 3,9 sekunder med launch control.

Det här låter väl sportigt? Nog rör det på sig vid full gas och OV-knappen intryckt. OV? Ja, det står så på den röda knapp på ratten som ger bilen en effektboost i tio sekunder. OV är F1-inspirerat och står för ”Overtake”. Det verkar som att bilen måste andas mellan varven för det fungerar inte varje gång jag trycker på knappen.

Är det kul då? Som vanligt med sådana här boostfunktioner så är det väl kul ett par gånger. Att köra bil snabbt rakt fram är inte så spännande längre. Det är viktigare hur bilen beter sig när den får utmanas på kurviga vägar. A390 är faktiskt rätt kul när jag gör det. Tyvärr är de flesta vägar i Tannis i Danmark alldeles platta och raka, men när jag letat en stund hittar jag en kurvigare variant och trycker på lite.

Bilen är i sportläge och det känns att den är lite tajtare då, ja chassit och styrningen styvas åt en aning, helt enkelt. Styrkänslan är bra för den här bilstorleken, absolut inte som en A110, men tillräckligt för att ge föraren kontroll. Chassit är inställt lagom sett till fjädring och stötdämpning och det går förvånansvärt bra i svängarna. Även bromsarna tar bra.

Efter en stunds körning funderar jag över hur jag sitter, för i många bilar där man ska köra snabbt brukar min nätta kropp kunna flyga runt en del. Jag konstaterar att kroppen sitter på precis samma sätt som när jag klev in i bilen. Det är ett gott betyg alltså, jag sitter bra. Det är sköna sportstolar och både stol och ratt går att justera för mig.

Interiören är för övrigt väldigt påkostad. Stolarna och andra delar av inredningen är klädda i Alcantara och Nappa-läder i en mörkblå färg kombinerat med en ljusgrå. Samma mörkblåa läderfärg pryder ratten, likaså Alpine-loggan. Den blåa ratten är ett tillval, förstås.

Vad gäller instrumenteringen och skärmlösning är det inte lika imponerande däremot. Pekskärmen på mittkonsolen är densamma som i Renault Megane E-Tech. Kunde de inte ha gått hela vägen och skapat något eget, lite fräschare?

Inte för att det är något fel på Renaults skärm, men det är tydligt att man har sparat in på den punkten och bilen jag sitter i är betydligt dyrare än Renault Megane. Det finns inga svenska priser när detta skrivs, men det finns indikationer på att grundpriset för GTS-versionen kommer ligga på närmare 800 000 kronor.

Nåväl, vi får leva med pekskärmen och även med alla de EU-bestämda regler kring varningar som nya bilar måste ha. Det plingar och plångar en del i A390 när man kör för fort, men det går att stänga av via ratten. Förarstödssystemen arbetar i övrigt bra, filhållaren är inte onödigt ryckig, till exempel. Väg- och vindljud finns, men inte störande mycket. Allt är ganska ”lagom” med den här bilen.

Det gäller även utrymmena. Det här är ju en slags suv i ungefär samma storlek som Porsche Macan – men cirka decimetern kortare.

Varför jämföra med Macan? Jo, för att Alpine själva säger att de vill närma sig premiumbilar av den klassen och Macan är mest jämförbar sett till storlek.

Hur som helst är innerutrymmena okej i A390, det enda att anmärka på i baksätet är sikten utåt som blir dålig på grund av den höga midjelinjen. Men bagageutrymmet är inte speciellt stort.

Varför har man byggt en coupésuv egentligen? Jag som har småbarn har ingen nytta av en bil som ser ut så här, det är mer för en familj med lite äldre barn (som inte heller har stora barnvagnar, till exempel). Om man nu ska göra en bil som är både stor och sportig är det visserligen de här kompromisserna man får göra. A390 hade med största sannolikhet inte varit lika sportig och rolig på vägen om den samtidigt varit ännu större och framför allt kantigare.

Men finns det någon marknad för den här typen av bil? Man kan jämföra den med Porsche Macan, som sålts i drygt 750 exemplar i Sverige i år när detta skrivs.

Kan Alpine verkligen konkurrera på den marknaden? Har man pengarna, kommer man då välja att lägga dem på Alpine? Du får visserligen lägga ett par hundra tusen till på Macan, men då får du ett varumärke som möjligen är mer pålitligt.

Jag tycker att Alpine A390 är snyggare, särskilt med de speciella snöflingefälgarna. De är bland det läckraste jag sett i bilväg. Det här känns faktiskt som något nytt. Den har också rimliga elbilsegenskaper, trots fokuset på prestanda. Den har ett batteri på 89 kilowattimmar som ska ge 52 mils räckvidd. Och den går att snabbladda med 190 kilowatt samt är utrustad med V2L-teknik med 11 kilowatts trefasladdning. 22 kilowatt finns även som tillval. När tekniken når samhället på en kommersiell nivå går det att använda den här bilen för att skicka ström till hemmet.

Trots att mitt hjärta slår lite extra för den här bilen så tror jag dessvärre att den kommer ha svårt att hitta sin plats på marknaden. Det råder lite identitetskris över den här modellen.

Är det en familjesuv eller en sportbil? Lite varken eller, tyvärr. Och det är en stor prislapp för svenska folket, åtminstone sett till Alpines status och konkurrenskraft här. Samtidigt finns ingen klockren konkurrent. Kan de fylla ett gap med A390?