Kritiken är återigen hotad – den här gången av kritikernas känslor. Åtminstone om man frågar Leif Zern, som i våras lyfte ett varningens finger för den gråtande recensenten. Han varnade för en ”sentimental vändning inom kritiken” och kopplade det till en kris för kultursidorna, där känslor får ta över analys och teori.
Han fick mothugg. Henrik Sahl Johansson drog i SvD generationskortet: ”Kritiker ur Zerns generation kan uttrycka sig spefullt, nedlåtande, svalt, översvallande, men nästan aldrig sorgset. Det är ett underligt förhållningssätt till mänsklig psykologi”.
Kan det vara så att det faktiskt är en generationsfråga? Claes Ekenstam, psykoterapeut och idéhistoriker, som har forskat om mäns gråt och sårbarhet, och som är aktuell med boken ”Den manliga smärtan”, tror absolut att det kan vara ett av svaren.
– Jag tror att det finns en tendens hos äldre generationer att förespråka ett känslokontrollsideal. Känslor har en förmåga att provocera, säger han.
Historiskt har gråt ofta förknippats med svaghet, irrationalitet och brist på självkontroll, vilket är egenskaper som inte har ansetts önskvärda, särskilt inte bland män. I stället är det självkontroll som har hyllats som en god manlig egenskap – kanske den viktigaste.
– På 1700-talet var det annorlunda, då var det inget konstigt med män som grät. Men det började stramas åt under 1800-talet och fortsatte stramas åt allt hårdare fram till mitten av 1900-talet. Det där lever kvar i dag och har blivit en del av den dominerande mentaliteten, även om det har släppt lite och nu ibland också finns krav på sårbarhet.
När våra spontana känslouttryck ifrågasätts är det enligt Claes Ekenstam den sociala skammen som kickar in, det vill säga den skam som samhället vill pådyvla oss.
– Man får höra att man gjort fel som har visat sig sårbar, att man gjort bort sig som blottat sina känslor. Det krävs stor styrka att stå emot den sociala skammen.
Claes Ekenstam menar att vi generellt mår bra av spontana känslouttryck. Om en roman får oss att börja gråta ska vi inte kämpa emot, tvärtom borde vi bejaka den sortens uttryck.
– Man mår oftast väldigt bra av att kunna ge uttryck för sina spontana känslor.
Räknar man inläggen i debatten har en majoritet ställt sig på Leif Zerns sida. I GP lyfte Stina Otterberg till exempel hur gråten hänger ihop med att författarna blivit mer självupptagna och frågade ”hur länge läsaren ska gå med på att köpa kritikerns uppfattning enbart med stöd av hans/hennes känslomässiga reaktion på boken i fråga”.
Men är våra känslor bara våra egna? Inom forskningen lyfts nu känslor fram som något som inte bara finns hos individen, utan hos en grupp, ett samhälle eller ett helt folk.
Riikka Rossi, professor i inhemsk litteratur vid Helsingfors universitet, forskar för tillfället på hur litteratur engagerar läsare på en känslomässig nivå.
– Det handlar förstås mycket om läsaren, men faktum är att våra känslor inte bara är subjektiva. Kollektiva och sociala kontexter formar våra känslor, säger hon.
Genom responsstudier, där grupper i olika delar av Finland får läsa samma bok, undersöker Riikka Rossi i hur stor utsträckning våra känslor styrs av kulturella och mentala mönster.
– Känslorna finns inte bara hos individen, utan också hos gruppen. Det finns också särskilda känslor som är typiska för vissa kulturer och språk.
Riikka Rossi välkomnar kritiker som delar med sig av vilka känslor en bok väcker.
– Det har länge funnits en uppfattning om att man bör ta avstånd från känslor och utmana dem, särskilt inom kritiken. Men nu tänker man inte längre att känslor bara är irrationella – de är också en form av kunskap och kan visa vad som är viktigt för oss.
Men vad är det då som får oss att gråta? Eric Cullhed, professor i antik grekiska vid Uppsala universitet, skriver just nu på en bok om gråtens filosofi.
– Det finns sju, åtta konkurrerande teorier om gråtens väsen. Två av dem är särskilt viktiga i sammanhanget: att den alltid är ett tecken på att vi står inför något viktigt och värdefullt, samt att den är ett erkännande av vår sårbarhet. En annan central fråga handlar inte så mycket om vad gråt är, utan om, och i så fall när, det är rätt att gråta, säger han.
Att visa känslor offentligt var vanligt under antiken, men även då ifrågasattes det. Särskilt stoikerna var kritiska. De såg känslor som oreflekterade värdeomdömen och menade att det högsta goda inte handlar om vad vi känner, utan om hur vi tänker och bedömer.
– Man frågade sig vad känslorna egentligen tillför. Om ilska handlar om att något är orättvist, då är det bättre att förstå orättvisan än att bara känna och uttrycka ilska. Kritiken mot stoikerna, å sin sida, är att känslor är bundna till upplevelser, och om man aldrig har känt ilska, sorg eller medlidande, då förstår man inte heller vad det är för något.
När det gäller den pågående debatten menar Eric Cullhed att de flesta debattörer egentligen tycks rörande överens om känslouttryckens plats i kritiken, även om man är oense om vilken roll kritikerns person och privatliv bör spela i recensionerna.
– Alexandra Borg sammanfattade det bra i sitt inlägg i DN. Hon menade att känslorna inte är problemet. Bristen är att de inte förklaras och förmedlas på ett allmängiltigt sätt.
Samtidigt framställs gråten i de texter som triggade Leif Zern (Victor Malm i Expressen, Johan Croneman i DN) uttryckligen som något mystiskt, något som skribenterna inte kan förklara. Eric Cullhed hade önskat att debatten valt det mer filosofiska spåret och diskuterat vad vittnesmål om den egna känslan tillför, i stället för att utgöras av mer eller mindre starka känslouttryck inför sakernas tillstånd inom kulturjournalistiken.
– Jag hade gärna sett att debattörerna låtit sig styras mindre av känslor.
Läs mer:
Leif Zern: Tårarna i kulturen är ett kristecken
Alexandra Borg: Vi bör vara på vår vakt mot gråtmilda kritiker
Åsa Beckman: Varje gång kritiker beskylls för att jaga klick skrattar jag högt
