Hade det hjälpt, om jag hade läst den här boken redan som ung? I tidiga 20-årsåldern, med de första erfarenheterna av förvildande svartsjuka, med övergivenheten som en kall feber? När undergången kändes skamligt unik?
Kanske, kanske inte.
Nu kan jag i alla fall läsa Torborg Nedreaas ”Av månsken växer ingenting” och tröstas av hur de vansinnigaste av kärlekstillstånd drabbar på så likartade sätt.
Även om passion och förgörande längtan har sin självklara plats i litteraturen gör tilltalet i just denna roman allt klart och tydligt.
”Av månsken växer ingenting” kom ut i Norge första gången 1947. I sin presentation av boken, apropå Cilla Naumanns utmärkta nyöversättning, berättade Sara Martinsson härom veckan i DN hur regissören Pedro Almodóvar plötsligt syntes med sitt exemplar av ”Nada crece a la luz de la luna”, som en del av en internationell renässans. Konjunkturerna för boken har gått upp och ner, så som det kan vara. Ändå verkar det märkligt att den över huvud taget har konjunkturer och att den inte har översatts för utgivning på svenska sedan 1948.
Det är en fantastisk roman.
Man kan beskriva den som ett möte mellan de stora europeiska skildringarna av kvinnors kärlekshelveten och skandinavisk arbetarskildring. Därtill har den sitt unika uttryck, en liksom energisk helvetesvandring på norska landsbygden.
Torborg Nedreaas föddes 1906 i Bergen och gav först ut ett par novellsamlingar 1945, sedan kom ”Av månsken växer ingenting”. Hon beskrev själv hur upprinnelsen var att hon en gång träffat en ung kvinna på ett hotell och att denna kvinna berättade om något väsentligt ur sitt liv. Kanske är historien som gestaltas i boken en helt annan, men ramen är besläktad.
I romanen möter vi först en man som i tretton dagar har letat efter en kvinna, som besatt har han vandrat runt i Oslo för att hitta henne. Redan här uppstår den febrila temperatur som förblir hög. Kvinnan han letar efter har han tillbringat en natt med, men inte den sortens natt. Det stora är att de har suttit tillsammans i hans vardagsrum medan hon har berättat om sitt liv för honom.
Det livet har kretsat kring en man som heter Johannes. För hans skull har hon förnedrats, struntat i föräldrar och syskon, haft förtvivlad ångest och så när dött efter en abort.
Hon trånar efter den frånvarande mannen och samtidigt börjar hon ställa politiska frågor om bigotteriet som trycker ner kvinnorna och förgör både ofödda och födda barn
Kvinnan som berättar är dotter till en gruvarbetare och uppvuxen i utkanten av en småstad. Norge är fortfarande urfattigt och ren hunger efter mat är en del av livet. Hon är främmande för sin utslitna mor och sin bittra syster, förlåtande gentemot sin lika utslitne far. Även om det finns abjektion inför kvinnligheten, så växer den unga kvinnans förståelse för de materiella villkor som formar kön och klass. Hon trånar efter den frånvarande mannen och samtidigt börjar hon ställa politiska frågor om bigotteriet som trycker ner kvinnorna och förgör både ofödda och födda barn.
Lidandet går inte att skilja från lyckan i den här romanen, hennes kärlek är hennes ensamhet: ”I armarna på den man älskar är man mer ensam än på månen – men det visste jag inte förrän den gången. Nu vet jag det, att ensammare är man aldrig än när den man älskar somnar ifrån en, så är det bara.”
Ändå är det på många sätt en erotisk berättelse, där begäret efter den undanglidande Johannes framträder i full sinnlighet. Hon vill ha honom. Det är egentligen det enda hon vet säkert om sig själv och om livet.
Och Nedreaas förmår som få andra jag har läst att verkligen uppenbara den råa olyckan i att vilja ha en annan människas kropp och själ.
Hur går det till?
Formen, där begären dubbleras, är väsentlig. Mannen som är kvinnans åhörare är förtrollad av henne och hennes historia. Hon i sin tur beskriver hur hon förlorat sig i kärleken till Johannes. Det direkta tilltalet som minner om till exempel 1300-talsförfattaren Bocaccios novellsamling ”Decamerone” (som står i bokhyllan hemma hos mannen och som kvinnan själv läst och tagit stort intryck av i unga år) krymper avståndet i tid och rum och skapar stor närhet.
Ibland smyger den unga kvinnan utanför Johannes fönster – djuret i henne vet att något är fel och att hon måste tassa försiktigt i närheten av ljuset och elden
Nedreaas får också fatt i det djuriska i människan. Inte just i det sexuella, men i hur hon kan lukta sig till hot och hur både svag och förvildad hon kan bli av att stötas bort från värmen. Ibland smyger den unga kvinnan utanför Johannes fönster – djuret i henne vet att något är fel och att hon måste tassa försiktigt i närheten av ljuset och elden.
Det mytiska inslaget ger även det kraft. Inte bara finns myterna i den ursprungliga berättarsituationen, utan också i en gestalt som Morck, organisten som enligt egen utsago sålt sig till djävulen och som spelar så suggestivt att prästen slänger ut honom ur kyrkan.
I sitt förord nämner Geir Gulliksen den diskussion som ibland pågått i Norge kring ”Av månsken växer ingenting”, som handlar om huruvida romanen egentligen skildrar (halvt omedvetet) ett övergrepp. Johannes har varit kvinnans lärare och hon är bara tonåring när relationen inleds.
Märkligt nog slås jag knappt under läsningen av huruvida just det är osunt i relationen. Det är först när jag efteråt läser förordet som frågan väcks: övergreppshistoria eller passionsskildring? Men i kvinnans egen berättelse finns bara längtan och förtvivlan över att aldrig riktigt få honom, över hans och samhällets småborgerliga feghet. Det är den sorgen som drabbar läsaren, liksom den bokstavligen blödande smärtan efter en strumpsticksabort.
Man skulle också kunna säga att Torborg Nedreaas skildrar en sorts bildningsresa för kvinnor: den man inte gör genom att själv studera, utan genom att försöka erövra världen genom en beläst mans kropp. Också här finns en dyrköpt, feminint faustisk berättelse: kvinnan som lämnar både Gud och människor för att upplysas av kärleken och sexualiteten.
Läs också: å fick den norska författarinnan nytt liv av Pedro Almodóvar




