Är Isidor Olsbjörk Sveriges sista magiker?

På spårvagnen ut till Tynnered blir Isidor Olsbjörk känslosam. Här växte han upp. Älskade hårdrock och spelade trummor i en replokal på fritidsgården Tyrolen.

När bandet föll isär, och Isidor som tioåring insåg att han nog inte skulle bli världens bästa trummis, kände han sig vilsen. Vem var han, om inte hårdrockare?

Trolleriet uppenbarade sig i precis rätt ögonblick, genom ett tv-program.

– Jag tror att jag letade efter ett mirakel. I trolleriet skedde det inte bara mirakel, jag fick lära mig hur man gjorde mirakel.

Isidor blev besatt. Övade från morgon till kväll, innan, efter och i skolan. Mynt var hans grej, men han lärde sig ett och annat korttrick också.

Första giget var 2008 på Tynnereds kulturdag. Det gick sådär. Korten klibbade ihop sig av handsvett, slutet på tricket fick han hitta på i stunden och barnen i publiken kastade Läkerol-tabletter på honom, medan en äldre trollkarl gjorde succé.

Men han fick en applåd. Det räckte.

– Jag fylldes av en sådan stolthet. Jag tänkte aldrig att jag skulle sluta, jag ville direkt ta revansch.

Det är snart 20 år av trollande sedan. Händelsen har Isidor Olsbjörk bakat in i sin kommande föreställning på Folkteatern, ”Sveriges sista magiker”.

Idén är en ganska vanlig trolleriföreställning: publiken ska få se bra tricks, samtidigt som Isidor berättar historien om hur han började och hur intresset har utvecklats genom åren.

Som 12-åring blev han den yngsta medlemmen i Göteborgs Magiska Klubb sedan Carl-Einar Häckner och började gå på möten med ”andra kufar” varje månad. När han var 15 år vann han SM i trolleri med ett tio minuter långt mynttrick.

I trean hoppade han av gymnasiet, för att kunna trolla på heltid.

– Jag har aldrig velat bli något annat än trollkarl. Min lärare sa att jag kunde plugga upp betygen senare om jag behövde det. Men det har inte blivit aktuellt.

Är du Sveriges sista magiker?

– Det känns verkligen så. Vi var ett gäng som började samtidigt, och alla andra har slutat. Skaffat riktiga jobb och andra intressen. Jag tyckte de var såna svikare. Trolleri var inte en hobby för mig, det var en livsstil.

Tillsammans med de andra unga trollkarlarna, från både Sverige och övriga världen, brukade han hänga på Skype och visa trolleritrick i stället för att ”dricka öl och hångla” på helgerna.

– En efter en loggade de ut. Till slut var det bara jag kvar.

I den generationen i alla fall. En del trollkarlar fick också sluta när ekomin blev kärv under pandemin. Men Carl-Einar Häckner, Johan Ståhl och Joe Labero kör fortfarande.

Det är den näst vanligaste frågan som Isidor Olsbjörk får: Känner du den här andra trollkarlen? (Svaret är ofta ja, trollkarlskretsarna är så pass små att de flesta känner varandra.)

Den allra vanligaste frågan kommer i samband med gig: Hur gjorde du?

Exakt hur tricken går till vill Isidor Olsbjörk oftast inte säga. Det finns en hederskodex. När man går med i en trolleriförening måste man skriva under på att man inte ska avslöja trolleriets hemligheter.

Om någon verkligen verkar vilja lära sig kan han dock tänka sig att visa.

– Det är lite som i ”Fight club”. Men det kommer inga nya medlemmar om man inte berättar något för någon, säger han.

Isidor Olsbjörk beskriver trolleri som musik: man lär sig ackord, som man sedan kan sätta ihop till många olika låtar. Ett klassiskt trick kan utföras på så många olika sätt att de inte över huvud taget liknar varandra.

Spetskompetensen är fortfarande mynttrolleri och annan fingerfärdighet, alltså trick som man gärna ska se på nära håll, som han blandar med stand up. Texten och tricken ska samspela.

Det är ett av hans sätt att förnya och göra något eget av trolleriet, förutom att hitta på nya trick. Men Isidor Olsbjörk har inga ambitioner att göra trollandet coolt.

– Det är inte coolt, det är ju supertöntigt egentligen. Det är inte därför jag gör det. Jag tycker trolleri är en otrolig konstform som inte liknar någon annan, ett hantverk som har överlevt i flera tusen år. Man får något omöjligt att se omöjligt ut, säger han.

Vi kommer inte in i fritidsgården Tyrolen vid Tynneredsskolan, där bandet tog slut och trolleriet började. Svartmögel har gjort det till en hälsofara att gå in i byggnaden, berättar rastvakterna på skolgården.

– Fan, vad sorgligt. Det är det här jag hatar med nostalgi. Inget är som man minns det, säger Isidor Olsbjörk.

En flicka och en pojke kommer fram och undrar vad vi håller på med.

– Jag är trollkarl. Vill du se ett trick? säger Isidor Olsbjörk.

Ur innerfickorna på rocken plockar han fram ett mynt, som snabbt försvinner från ena till andra handen när en liten dockhand dyker upp. Tjejen är inte imponerad – ”det där kan jag också göra!” – men killen ropar rakt ut av förvåning.

I rocken ligger fler mynt och kortlekar. Isidor Olsbjörk är alltid redo.

Läs mer: